Jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska skriva här just nu. Därför blir det inga inlägg. Det beror mest på att sonen inte mår bra och inte vill att någon ska veta. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop med att jag inte skriver här, eftersom den här bloggen i huvudsak är anonym. Men ändå… Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva…
Men samtidigt kanske jag måste skriva, för det är en ventil. En ventil för att få skriva av sig. Få se saker i skrift. Plocka dem ur sitt sammanhang och se dem i skrift. Så kanske det får bli så. Kanske inte. Men jag får se…
Under sommaren har sonen utvecklat ångest. Det har varit en jobbig tid efter det. Han kämpar med allt vad han måste tampas med och varje dag är lång som en vecka. Så vi är trötta av sömnbrist och saknade energier. Men vi tar timmar i taget och försöker att lösa det som kommer vår väg. Cirkeln landar långt utanför tankar om adoption. Han menar till och med att det inte handlar om det – alls.
Den här bloggen handlar om adoption, så vi får se hur jag vidare handskas med den. För adoptionen ligger ju där i cirkeln ihop med en massa andra saker. Så vi får se när jag dyker upp här igen. Men ångesten ligger där i hans gener någonstans och utmanar honom. Ett vanligt scenario vid adoptioner, så det är något jag visste skulle kunna bli en faktum för oss. Nu är det så. Varje minut av dagen.
Tresamhet 