Vet inte vad eller hur

Jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska skriva här just nu. Därför blir det inga inlägg. Det beror mest på att sonen inte mår bra och inte vill att någon ska veta. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop med att jag inte skriver här, eftersom den här bloggen i huvudsak är anonym. Men ändå… Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva…

Men samtidigt kanske jag måste skriva, för det är en ventil. En ventil för att få skriva av sig. Få se saker i skrift. Plocka dem ur sitt sammanhang och se dem i skrift. Så kanske det får bli så. Kanske inte. Men jag får se…

Under sommaren har sonen utvecklat ångest. Det har varit en jobbig tid efter det. Han kämpar med allt vad han måste tampas med och varje dag är lång som en vecka. Så vi är trötta av sömnbrist och saknade energier. Men vi tar timmar i taget och försöker att lösa det som kommer vår väg. Cirkeln landar långt utanför tankar om adoption. Han menar till och med att det inte handlar om det – alls.

Den här bloggen handlar om adoption, så vi får se hur jag vidare handskas med den. För adoptionen ligger ju där i cirkeln ihop med en massa andra saker. Så vi får se när jag dyker upp här igen. Men ångesten ligger där i hans gener någonstans och utmanar honom. Ett vanligt scenario vid adoptioner, så det är något jag visste skulle kunna bli en faktum för oss. Nu är det så. Varje minut av dagen.

Det krampar i själen

När han svettas ut en adoptionsångest, som rister i hans själ. När han önskar sig bort från det som skapar känslan av utanförskap och samtidigt bara har den famnen att få tröst i. Den ambivalensen. Det skavet. Den känslan av vanmakt och skuld att ha satt honom i denna ångest.

Det lever vi i just nu. Den andas vi. Stärker oss genom, men faller under tiden. Aldrig känt mig så vilsen och skuldtung. Egoistisk. Vänder och vrider på varje ord, tystnad, rörelse… Blir bortstött. Finns där när jag får komma tillbaka. Närheten som samtidigt är orsaken.

Jag visste att det skulle komma. Men inte hur jag skulle stå i båda dörrspringorna. Den med handen. Den med ger såren. Denna skuld. Denna skuld till allt han måste ta sig genom.

Tiden mellan ledigheter

I morse insåg jag det igen. Det är så mycket tid som spenderas isär. På olika platser. I olika sammanhang och konstellationer. Efter en vecka med ledighet och tid sitter han nu i en skolsal och lär sig saker. Jag är inte i närheten. Hör inte sammanhanget. Ser inte interaktionen.

Flugan på väggen.

Vill vara flugan på väggen och iaktta det som sker. Den han gör sig. Det han skapar och blir.

Höra honom prata om saker som är viktiga för honom. Men här sitter jag. Med andra röster. De som kanske också betyder, men inte på samma sätt. Fem veckor till nästa lov. De får gå fort. För jag vill vara där och höra honom och de tankar som snurrar i en elvaåring.

Men nu får någon annan höra och det kanske är bra det med. Alla ord är inte för mig. Det är en del av lånet. Lånet av våra barn, tills de klarar sig själva.

Stegen bort

Han är elva år nu.

Det är tydligt att något händer. Han är allt mer med sina kompisar och allt mindre med mig. Ett fredagsmys kan ställas in med ett ”jag kan bara vara med i fem minuter, för sen måste jag spela med mina kompisar”. Spela. Har ni speltider? Si och så länge?

Nej, inte vi heller. Jag förstår syftet till viss del, men i det stora inte alls. Han spelar mycket med engelsktalande. Jag skulle inte gå in på hans engelskalektion och säga att nu får han inte ha engelska mer. Han tränar upp sin förmåga att lösa samarbeten som behöver göras för att vinna. När skulle jag i ett annat sammanhang avbryta det lärandet?

Men det finns gränser. Även för mig.

”Nu är det mat!” Ingen kommer. ”Hallå? Läxan?” Inget svar. Eller ett ”Ja, jag ska”. Men händer något ”ska”? Nej…

Så nu när steget tas bort från mig måste det innebära ett steg mot mer ansvar att planera och genomföra saker. Få större ansvar, mer i veckopeng, mer egen tid hemma själv.

Visst är det hemskt när stegen bort börjar att tas? Men än så länge är det min arm han vill somna på och min arm han vill morna sig på. De stunderna är guld värda. Där samtalen sker som knyter ihop oss lite närmare igen.

Så nu ska jag gå upp och väcka honom…

Ett skapa sig själv

Jag är på en fotbollsmatch med sonen. Sonen står i klacken. Jag sitter bland de äldre och stillsamma. Jag vet inte om jag ser mest på matchen, eller följer honom bland sina kompisar.

Jag slås varje dag av att han växer in i sig själv. Sin egen kostym. Sitt eget vara. Den han vill vara, men ibland känner att han måste vara. Ibland är det svårt att följa med på resan. Ibland går man precis bredvid.

Men jag sitter här och inser att allt jag gör är för att han en dag ska kunna stå på sina egna ben. Som där borta i klacken. Där är han sin egen och formar sig genom att spegla sig mot andra. Inte mig.

Det är som det ska. Jag ler och ser alla framsteg han gör. På egen hand. Men än så länge åker han i alla fall hem med mig. Det är det skönaste av allt.

Med rötter i ett minnessåll

En plats där vi skapat så mycket minnen genom att ideligen återvända under våra första veckor tillsammans. Här lärde han sig ordet mynt. Alla små bilar krävde mynt för att starta sina mekaniska rörelser. Han satt där och skrattade och följe med i rörelsen. Frågade om ljusen lyste på bilen. Skrattade.

Så är vi här igen. Han känner igen sig. Vet vilket bord vi satt vid när han åt spagetti och köttfärssås. Minns hur han gick och letade efter speciellt godis. När vi då hittar dem nu – så mycket skratt!

Auchan. Detta Auchan.

Än så länge bara härliga minnen. Roliga anekdoter omslutna av det ungerska språket. Det språk jag går och saknar i dess frånvaro.

Resan börjar

Då är vi placerade i bilen och är på väg mot Skavsta för avresa mot Ungern. Sonen sitter fram och ser på youtube. Rätt samlad, men snabbt på plats när det var dags för avfärd. Inga ”vänta lite…” denna gång.

Jag känner mig beredd. Men inte mentalt här. Ni vet när ni får såna där smockor i ansiktet med budskapet att du är en sunkig mamma? De har haglat sista tiden. Smockor som hagel.

Det är bra. Han säger vad han tycker. Kan beskriva det med välformulerade och genomtänkta meningar. Saker jag fått höra förr. Som jag tror att jag jobbar med, men ändå kvarstår.

Så jag ska ha två veckor med reflektion. Se mig själv utifrån. Från hans ögon. Vrida på min egen övertygelse om hur saker bör vara. Ska vara ibland. Är.

För det handlar ju inte enbart om saker kopplat till honom. Handlar om allt vi samlar på oss och ger utlopp för, samlat i en situation. Han är dessutom likadan. Gör på samma sätt.

Så vad betyder det? Det är det jag ska försöka ta reda på. Under veckorna i Ungern. Där allt började.

Tanken utanför

Resten av dagen för mig själv. Värmeböljan är nästan obehaglig. Bassängen har 29 grader. Svalkar knappt. Borde göra saker. Är ju min egen tid. Borde skapa något. Är ju min egen tid. Borde tänka klart alla tankar som blivit avbrutna. Är ju min egen tid.

Men nej, ser på en serie i skuggan. Lever fiktiva karaktärers liv istället.

Borde göra saker. Eller hur?

Reda i tankarna som sonen levererade igår. Tankar om återresan till Ungern. Ska ta med dem till bassängen ihop med ett paraply. Blir en skön stund att njuta av min egen tid flytande i en ring. Tänka utanför värmen, vattnet och den lätta brisen.

Sitter med en latte och egen tid på ett fik. Tänker. Ser mig omkring. Glasögon på. Glasögon av. Suddig verklighet. Glasklar.

Kvinna med lockigt hår spritar sina händer med bestämda tag. Äldre man sitter med kaffet bortglömt med blicken framför sig. två män sitter och pratar ett främmande språk, låter som de småpratar.

Ingen av dem har glasögon på. Äldre mannen har dem på brickan. Kvinnan stoppade ner dem i ett fodral. De två männen har inge synliga. Hur återspeglar deras ögon livet? Verkligheten?

Ibland tar jag av mina glasögon för att slippa se tillvaron i annat än suddiga konturer. Ibland tvingar jag på mig dem. Se människa. Se det för vad det är. Ibland undrar jag hur tiden i Ungern med en liten pojke på tre år egentligen var. Suddig? Glasklar?

Suddig. Glasklar.

Den var suddig i dess yttre periferi. Glasklar på den lilla pojken. Vi föräldrar stod båda i varandras periferi i flera veckor. Vred inte på huvudet mer än nödvändigt.

Denna gång kommer jag antagligen ha samma suddighet och glasklara fokus. Uppleva hans land genom hans ögon. Men med större medvetenhet. Kanske. Jag känner ju mig själv. Så – kanske.

Det ogreppbara nuet

Jag har oerhört svårt att varva ner. Sitta lugnt. Vara i nuet. Jobbar heltid, pluggar halvtid, regisserar, skriver… Har en god vän som ideligen utmanar mig i allt detta.

Var i nuet, Mia.

Hur går det med att vara i nuet?

Låter inte som om du stannar upp och är i nuet. Hinner du det verkligen?

Jag förstår vad hon menar. Jag förstår inte hur man gör. Jag har provat på så många saker. Sitter och läst skönlitteratur. Sitter och ser på sonen när han spelar. Stänger av podden och dricker kaffe utan att se på annat än trädgården. Försöker härma katternas utslagna look. Står och planterar om mina växter i växthuset. Ser upp i den vackra himlen. Ser hus sommarvinden drar i trädtoppar av vacker björk.

Försöker göra huvudet tomt. Tomt på de där tankarna som tar mig framåt. Fokuserar på de som håller mig kvar. I nuet.

Därför ska jag göra fler inlägg på bloggen denna sommar. Jag ska, i nuet, leta tankar att skriva om. Tankar om adoption, fertilitet, vara barn, vara vuxen… Livets stora och små funderingar.

Eller bara försöka beskriva den vackra vallmon och vad den säger mig om livet i nuet. För det gör den ju. Den är en ögonblicksbild av nuet eftersom den blommar ut under en så kort tid. Inte gå förbi. Stanna och dela stunden. I nuet.