Själens hjärta

Under någon tid av alla tider innan vi fick barnbesked läste jag, någonstans, ett förhållningssätt kring att anknytningen tar lika lång tid som den ålder barnet har. Jag tyckte då att det lät galet. Det gör jag inte längre. Jag tycker det, upp till en viss ålder, låter helt rimligt. Det låter till och med klockrent och jag känner hur okunnig och naiv jag var kring processen vi hade framför oss. Jag kan även bli trött på min förmätenhet, att tro att jag visste bättre…

För nu tror jag verkligen att sonens anknytning kommer att ta lika lång tid som hans tre och ett halvt år, som han var när vi hämtade honom. Jag har nu under två år mött hans olika stadier av anknytning och samtidigt sett hur han har vuxit både på längden och i sinnet. Han tänker anknytning lika mycket som han upplever det. Han har separationsångest lika ofta som han jobbar sig bort från mig, för att sedan med säkerhet veta att jag finns där för honom.

Idag har han varit på sin bästa kompis kalas och till en början satt han i mitt knä och såg på alla andra. Han lokaliserade alla andra mammor närvarande och sedan började han leta sig allt mer från mig. Jag försökte att stötta honom att leta sig bort från mig, för att leka med alla barnen. Så sakta kom han allt längre från mig och till slut var det full fart med lek. Det är en process och den är tudelad. Han ska känna att han har anknytningen till mig och han ska samtidigt våga stå på sina egna ben.

Sådant tar tid. Det kommer att ta ett och ett halvt år till och jag gissar att det kommer att vara många till stadier för honom att ta sig genom.  Men att tro att anknytningen skulle vara klar inom ett halvår eller år är naivt. Det är dessutom inte enbart barnet som ska anknyta. Jag har också en anknytningsprocess. Jag lär mig att bli en del av honom och han en del av mig. Det är inte en process man ska ta lätt på. Den ska få ta sin tid och man ska inte dra för hastiga slutsatser kring den.

Man ska inte heller låtsas som om tiden innan livet med barn inte funnits, för det har den, även för barnet. Om jag låtsas, som om livet började när han kom, så säger jag att mitt liv innan dess inte var något värt. Jag kan inte ge honom bilden av att ett liv på något sätt inte skulle ha någon betydelse. Nej, jag måste säga som det är och själv leva livet på det sättet. Mitt hjärta började inte slå när han kom och min själ var inte tom innan. Men, och det är ett så oerhört viktigt men, vi krockade när våra vägar möttes och hjärtat och själen har fram till nu fyllts på och svämmat över av just – dig Skrutten – och skapat ett hjärta för själen.

För oss båda

Ikväll kom frågan, som jag har väntat på i två år. Jag har inte förberett mig, för jag tror inte att det går att förbereda sig på den. Sonen har inte heller förberett sig utan plötsligt kommer undringen och han ställer den rakt ut.

”Har inte jag legat i någon mage, mamma?”

Så står jag där och han ligger i sin sackosäck och ser upp på mig. Frågan hänger mellan oss och är självklar till följd efter att vi har pratat om hur barn blir till. Han har närmat sig frågan tidigare och frågat varför han inte har legat i min mage, men följdfrågan har han hoppat över. Jag har varit beredd och inväntat honom. Men så kommer frågan och jag inser att stunden är inne. En ny person ska introduceras i hans liv.

Jag berättar att han har gjort det och jag namnger henne för honom. Han ser storögt på mig och jag förstår att hela hans värld nu långsamt kommer att vrida på sig. Han får en bild av sin bakgrund han aldrig tidigare har fått en insyn i, för hans egen förmåga att ta in det har varit begränsad. Han ser på mig och frågar vem hon är. Jag måste då säga att jag inte vet det, men att hon bar på honom i sin mage tills han var stor nog. Samtalet fortsätter och han lyssnar uppmärksamt till, vad jag tror, förmågan att ta in mer bryter det.

Men nu är hon närvarande i vårt hem och vår familj. Den kvinna, som vi bara har ett namn på, är en tydligare del av oss. Jag har inte under dessa två år hunnit skänka henne många tankar. Jag har inte haft möjligheten att bredda min verklighet så pass mycket att jag har lyckats få in henne också, men under senare tid har hon dykt upp i mina tankar. Jag kan ibland sitta på jobbet och undra exakt vad sonen gör på dagis, eller med sin pappa. Så kan jag tänka på den kvinna som under nio månader bar på min son och inse att hon inte har en aning om vart han har tagit vägen över huvud taget.

Hon vet inte vart i världen han är…

Det gör mig så oerhört ledsen. Jag blir ledsen för hennes skull. För när jag ser på honom och samtalar med honom ser jag en människa med så mycket verklighet och känsla. Detta vackra barn möter min blick i spegeln och jag kan ju se att vi är olika som dag och natt. Skulle hon stå där bredvid skulle sammanhanget vara uppenbart. Jag önskar att hon på något sätt kunde få det. Att hon kunde få veta hur det är med det barn hon bar på och sedan var tvungen att lämna bakom sig. Det barn hon fortfarande bär på genom det ärr hon har på magen.

För jag undrar hur du har det, vackra kvinna. Barnet du bar på mår bra. Jag kommer att föra samtal om dig genom hela mitt liv. Men du kommer bara att vara ett samtal och det gör mig oerhört sorgsen. För du är ju där i hans vackra ögon. Det måste du vara. Så jag önskar att jag kunde få tala om för dig att när han ser på sig själv, då ser han dig. Jag ska skydda och älska honom som ingen annan, för jag gör det för oss båda två.

Insikt på insikt

Det är mörkt utanför. Kvällen har lagt sig och sonen ligger i sin säng och försöker att somna. Han har kommit på att det inte är läskigt längre att komma gående genom bottenvåningen och använder sig av det med jämna mellanrum. För några minuter sedan kom han och sa att han hade haft en mardröm om ett monster som hade ätit upp honom. Sanningshalten i påståendet är svalt, till och med icke existerande. Men insikten att han nu känner sig så säker på sig själv, på oss och på den miljö han bor i känns så tillfredställande att jag bara ler när han kommer gående med sitt leende ansikte.

Jag kan dagligen sitta och se på honom och försöka förstå att han är här och en del av vårt liv. En stor del, som bara blir personligt större. Jag har gått från att se honom som en tillfällig lycka, till att försöka förstå att han ska vara en bestående. Sedan inser jag att känslan av bestående är högst vanskligt. Det är kopplat till en nyvunnen oro. För hur ska jag kunna garantera att vi finns kvar, att han finns kvar. Det kan jag inte. Samtidigt kan jag ju inte envist oroa mig för att jag ska slitas bort från honom och han ska växa upp utan mig.

Vi måste vara realister, men till en viss gräns. Det är bara frågan var den gränsen är uppdragen och framkallad. För jag ser den inte, men jag känner den i varje andetag. Jag vill vara en närvarande mamma och en envist skittlande, för att få honom att se och lära för livet. Han stod i kväll och läste upp namnen på en tavla på väggen samtidigt som han tog på sig pyjamasen. Jag stannade till i köket och lyssnade hur han bokstaverade sig genom namnen. Jag kan inte nog trycka på betydelsen det ger mitt liv att få se hans ta form och utvecklas.

Jag vill vara med hela vägen. Så slår det mig att vi redan går på vägen och om jag inte stannar upp och ser varje dag, som den är och ger, så kommer jag ändå att missa allt. Så nu ska jag gå ner och se om han somnat och har han inte det ska jag prata lite med honom om vanliga saker, som McQueen. Sover han ska jag viska till honom att jag älskar dagen med honom lika mycket som honom. För det hänger ihop, som livet och vägen genom det.

Nytt år och ändå inte

Då sitter jag med huset fullt i Vägsjöfors och ska fira nyår. Vi firar en kusins födelsedag och snart farmors sjuttioårsdag. Det fanns en tanke om att det skulle vara kallt och snö här, men i morse var det nio grader, barmark och känsla av vår. Det är så jag ser på nyår, egentligen. Det är ingen tid som någon annan och lika fel som alla andra. Visst, vi börjar från början igen, men samtidigt är det ju som alla andra tider. Det är bara en dag av många andra.

Sonen sitter i soffan med två av sina kusiner och spelar på en Ipad. Han känner samhörighet och gemenskap med dem och de binder mer och mer tydlig relation. Den ena kusinen är dessutom bara några dagar yngre. Det är väldigt intressant att se hur de socialt lär sig att dela och uppleva. Farmor övervakar dem med en stickning och skapar lugn och trygghet.

Året är snart slut. 2016 var året jag såg så fram emot. Jag ville starta ett år från början till slut med sonen och nu har vi haft det. Ett 2016 från första till sista dagen. Jag ser fram emot nya dagar och tider med honom. Jag ser fram emot ett år då han ska få bli ytterligare ett år äldre och skapa sig mer av sin egen personlighet. Jag ser fram emot en vår, en sommar, en höst och en ny vinter med honom.

Jag ser fram emot att höra honom kalla mig Mammy. Det är hans nya smeknamn på mig och det gör mig gladare än jag tidigare förstod. Men nu vet jag bättre. Jag lärde honom att han skulle kalla mig för mamma. Jag lärde honom att jag är den han ska se som mamma, men han har valt att göra mig till just hans, genom att kalla mig för Mammy. Så jag ser fram emot alla de gånger han kommer att ropa Mammy efter mig. Det spelar då ingen roll att det är den 31 december idag. Det är helt oviktigt. Det viktiga är tiden tillsammans, inte vilket år det är. Men ändå…

Jag vet alla de som väntar på att få ett barnbesked. Jag vet alla de som räknar dagarna tills de får resebesked. Jag vet alla de som räknar tiden till de sorger de lagt bakom sig. SÅåmed det vill jag önska er alla just det man ska göra idag.

Jag vill önska er ett gott nytt år och jag hoppas att det är vänligt mot er och att ni kan få känna er varma i själen när det når sitt slut. Så – GOTT NYTT ÅR!

Samma tid

Det tog oss ett och ett halvt år.

Jag kan nu se på sonen och tänka att det tog så lång tid för oss att hitta varandra på djupet. Nu kan jag se på honom och känna att jag vet vem han är där innanför sitt vackra yttre. Barnet är inte bara ett barn längre. Han är inte bara mitt barn längre. Han är det barn jag kommer att bära mellan mina hjärtslag.

Det tog oss ett och ett halvt åt att komma hit.

Vi har kämpat oss fram till en sammankopplande länk. Samtidigt har vi inte ansträngt oss någonting alls. Vi har bara varit och låtit tiden ha sin gång. Det går inte att skynda på en inre process i samhörighet. Det går inte att skynda på ett gemensamt liv. Det går inte att låtsas. Det är bara att vara och låta sinnet avgöra när länkningen är klar.

Det tog oss ett och ett halvt år att få varandra.

Så plötsligt händer det. Jag kan lugnt stå och se på honom och veta vem han är. Jag kan lugnt se på honom och möta hans blick när han vänder sig om och vinkar. Jag kan spegla mig i det han själv har i sina ögon och inse. Vi har tagit oss dit nu. Vi är ikapp, inte förbi och vidare, men vi är ikapp. Stigen är gemensam och tillräckligt bred.

Det tog oss ett och ett halvt år.
Jag är glad för all den tiden vi lät det ta.
Glad att nu känna honom mellan mina hjärtslag.
Att känna hans ögon i min själ speglas i hans.
Nu är vi i samma tid.

Äntligen.

Kapitel i tiden

Vi går så sakta in i hösten. En andra höst. Eller en av många. Det beror med vilka ögon jag ska se på omgivningen. Jag får svårare och svårare att se med mina gamla glasögon. Jag kommer längre och längre från den tid då jag inte hade en son. Samtidigt kan jag se på honom och inse att han just har kommit. För det har han. Vi är inte klara med anknytning och livet tillsammans, trots att vi har varit tillsammans i sexton månader.

Jag kan se inlägg på Facebook av mammor som efter tre månader säger att det är som om tiden innan inte har varit. Alltså att barnet alltid varit där. Det gör mig illa berörd, av någon anledning. Det är nog framför allt för att det är ett sätt att se på barnets ankomst jag inte tror på. Men det är även ett sett att se på sitt tidigare liv, som gör ont att höra.

För glömmer jag det tidigare livet tolkar jag det som att man även glömmer all den väntan och saknad det innehöll. All den förtvivlan och känsla av att barnbeskedet aldrig skulle komma. Men även alla inslag av lycka. Min son pratar med mig nästan varje dag om mitt liv innan honom. Idag frågade han på vilken plats i trädgården jag satt och längtade efter honom. Han frågade vad mormor sa när jag ringde och talade om att vi skulle få åka och hämta honom.

Vad gör jag med frågor som dessa, om jag ser denna korta tid med barnet, som om hen alltid varit med oss? Säger jag ”Det vet jag inte. Det känns som om du alltid har varit här”? Min son skulle det skada mer än det skulle hjälpa. Men det är min son och hans arbete med att förstå sin bakgrund. Jag vet inte hur andra har det. Jag är högst medveten om att det är individuella relationer jag skriver om.

Ändå reagerar jag, starkt, på ord som ”det känns som om hen alltid har varit hos oss”. Jag kan sitta och fundera på om det handlar om avundsjuka. Vill jag känna det samma? Men jag tror inte det. Jag vill inte glömma tiden innan. Jag vill inte se det som om han alltid varit en del av vårt liv. För jag vill ha kvar mitt tidigare liv. Det är viktigt för mig. För det är en så stor del av mitt liv, innan honom.

Sedan vill jag svara på hans frågor med uppriktighet. Så mycket uppriktighet som jag tror att han behöver. Så när han tar mitt ansikte mellan sina händer och frågar ”var din älsklingsfärg orange även innan jag kom?” så vill jag svara ja på det. För jag vill att han ska veta att livet innan han kom är en viktig del av mitt liv. Men jag vill även visa honom platsen där jag suttit och längtat efter honom i trädgården och göra det till vår plats. För det är det livet handlar om. Kapitel. Paralleller. Sammanhang.

Sorg och korta sekunder med total lycka.

Så jag fortsätter med att se vårt liv tillsammans, som det liv som kom, efter det jag hade. Men inte det som ersatte det jag hade. Sonen har varit med oss i sexton månader och det kommer aldrig att få kännas som om han alltid har varit med oss. Men det kommer alltid att kännas som om han hör hemma med oss. Det är ju bara tur. En slump kanske. Men nu är det vi och här och nu är det meningen. ”Jag är din skrutten, mamma. Hade du en skrutten innan mig?” Nej, verkligen inte. Du hade ju inte kommit.

 

Hela mitt bröst

Jag ser framåt med nyfikenhet. 

Det är en så underlig mening. Nyfiken på livet. Vad vi har framför oss. Det är en såpass ny upplevelse, så inte ens meningen känns balanserad. Nyfikenhet. På livet. Jag har inte känt det på så väldigt länge. Jag har inte känt det under de senaste sex åren i alla fall.

Frågan är hur det låter? Inte känt nyfikenhet på livet under sex år. Tror du att jag har varit deprimerad? Orkeslös? Saknat mening? Legat i sängen? Nej, verkligen inte. Men jag har inte haft möjlighet att se vad framtiden kan tänkas erbjuda. Därför har den varit dold bakom ett moln av känslor. 

Har det lett till att jag har levt i nuet? Ja, kanske. Att jag har levt på sparlåga? Ja, definitivt. Jag har levt, men inte som det är meningen. Om det nu finns en mening, som går att definiera. Men nu, plötsligt, ser jag framåt. Med förväntan och nyfikenhet. Vi blev en familj, med allt vad det innebär. Och lite till. Och lite mindre. 

Jag rensade min key of life-rabatt idag. Rabatten i trädgården där alla mina barns minnen och känslor finns. Alla de som inte fick bli. Alla mina biologiska barn jag har burit på. I vissa  fall finns det en okunskap vi möter där människan tror att vi är lyckliga nu. Helt lyckliga. För nu är jag mamma, som om det var ett ord jag var ute efter. Inte ett tillstånd. 

En klok kvinna sa en gång till mig att man känner lycka vid ett fåtal tillfällen i livet. Ren och skär lycka. Man kan inte sträva efter att vara lycklig. Man kan sträva efter att få lyckliga stunder genom livet. Min adoption har inte gjort mig konstant lycklig. Men den har gjort mig lyckligare. Den har skapat mig nyfikenhet på livet framför oss. 

Därför tror jag att jag för första gången i mitt liv ser fram emot hösten och vintern. Jag ser fram emot att få se vad tiden har att erbjuda. Jag är nyfiken på vad vi kommer att bli och allt är avgörande av vad sonen kommer att skapa omkring oss.  Häromdagen sa han ”Jag älskar dig så här mycket, mamma!” och visade med händerna. Jag frågade hur det kom sig och han svarade ”För att du finns i hela mitt bröst”

Han gör mig till en bättre människa. Det gör mig nyfiken och förväntansfull. Denna vackra människa, som valt att släppa in mig i sitt bröst.