Kriga

När kampen för att han ska må bra blir för svår och jag sitter och biter ihop trasigheten för att få kräkas upp den när han somnat.

När jag behöver lägga all kraft på att lyssna, hjälpa med att ta honom genom det onda, förklara att livet är en kamp och inte en rosenbädd. Förklara att vi inte är här på jorden för att enbart må bra.

Då behövs musikens inramande instängdhet och fördjupande sorg. Ner i avgrunden medan han sover och sedan stå beredd när han vaknar svettig. Det gör vi med Pallas Attenas sköld framför oss och bakom skölden Heras kärleksbedyrande för det kämpande barnet.

Men nu sover han. Då kan den egna sorgen släppas lös och sedan kvävas. Långsamt. Det är den värsta av smärta. Den längsta av natt. Men vi gör det. För vi är krigare. Krigare för våra barn.

Så kriga.

Här.

Jag ger dig kraften.

Fin och vacker

Han sitter och skrattar framför en film. Han har sett den så många gånger. Han citerar repliker vid alla möjliga tillfällen.

Jag lyssnar på avstånd. Njuter av ljudet. Väntar på att han ska komma och krypa ner. Tänker på samtalet jag hade igår med en kvinna om adoption och vårt genomförande av den.

Hon sa att alla berättelser om adoptioner är så fina och vackra. Jag tänkte att hon inte mycket vet om hur det är att adoptera.

Men nu kom pojken upp bredvid mig. Jg får föra tanken vidare en annan kväll. Men vidare måste den. För hon har ju fel. Adoption är inga fina och vackra berättelser. Visst är det inte?

Ögon som hans

Jag ser på henne och förstår att mannen bredvid är hennes pappa. De är lika som bär. De står lika. Rör sig lika. Hon är på väg in i tonåren och vill antagligen ingen likhet se. Men den är där.

Sonen min kommer runt hörnet med sin mobil i högsta hugg. Vill visa något. Jag ser frånvarande på någon som spelar Fortnite. Inser att jag sett den förr. Många gånger. Jag ser upp igen och pappan ser på mig. Ser på sonen. Ser bort.

Jag förstår vad han ser. Eller saknar under tiden han ser. Likheten. Samhörigheten ser han. Rörelsemönster med antagligen. Men inget gemensamt utseende. Ingen näsa, ögon eller hårfärg som hör samman. Bara ett samtal som visar på det utseendet inte gör.

Jag har sedan första dagen önskat att jag såg ut som honom. Jag vill att min sons utseende ska återspeglas i mig. Jag har aldrig önskat att han ska se ut som mig. Han är perfekt som han är. Men jag vill. Se ut. Som honom.

Någon gör det, någonstans ute i världen. Samma ögon, näsa eller hårfärg. ”Du har din mammas ögon.” Men i mitt fall vill jag ha min sons ögon. För hans arv kan inte önskas bort. Det får det inte. Jag skulle sakna det så oerhört. Men jag kan få önska, om mitt eget, i hans.

Insikter vid ett grönsaksland

Vi har haft intensiva veckor. Maken insjuknade i covid-19 och fick vid två tillfällen så pass svårt att andas att ambulansen var här och hämtade honom. Vi vet ju att man på något sätt inte kan se hur dålig en sjuk person egentligen är i detta virus. Vid första tillfället tog vi farväl, om det skulle vara så att han hamnade i respirator och inte klarade sig. Ett farväl på tio sekunder. Det är ju inget farväl…

Sonen gick som panikslagen och oron lyste i hela kroppen. Rymdvarelser kliver in och jag far mellan maken i en delen av huset och sonen i den andra. ”Kommer han dö nu, mamma?” Jag försöker med lugnande ord. ”Det vet du inte. Han kan dö nu.” Väl i ambulansen står sonen och ser den åka iväg. Han gör ingenting. Bara ser den åka. Jag står bredvid och försöker att inte se det värsta framför mig.

Maken kommer hem efter syrgas i några timmar. En zombie går omkring i huset. Personlighetsförändrad. Ser framför sig. Svarar ja och nej. Annars inget. Tre dagar senare kommer ett; ”Något är fel! Något är fel!” Så ambulans igen. Lugnare denna gång. Sonen säger ett ”Jaha, men han kommer nog hem sen.” Vinkar.

Hämtar hem en så sjuk människa efter ytterligare syrgas. Han sover i fyra timmar. Jag följer hans andetag en gång i kvarten. Jag är inte utbildad för det här. Orden går som ett mantra. Jag är inte utbildad för att se tecken jag borde se. Sedan vänder det. Sakta först. Sedan snabbare. Plötsligt en dag känner han sig frisk.

Då upptäcker jag att jag håller andan. Kommer inte på hur man andas ut. Håller den ett tag till. Sonen kommer hem från skolan och pappa möter honom med vaken blick. ”Pappa, är du tillbaka nu?” Ja, herregud… Det gick vägen. Sonen fick inte en förlust igen med uppslitande farväl.

Så här sitter jag. Vid mitt enkla trädgårdsland jag färdigställde igår. Dragit upp lite i växthuset för utplantering. Ställt dem i fina rader. Inser att jag fortfarande har svårt att andas ut. Men vid ett grönsaksland kanske jag kan hitta utandningen.

Avlägsen rörelse

Idag hörs ditt skratt i min inre tanke.

Det är fullt med liv och höga toner.

Skratt, som inte bubblar.

Det yr,

som de vackra blombladen från äppelträdet ner i vattenblänket.

Långt där inne i tanken blandas skrattet med en avlägsen rörelse av svindel.

För nu ser jag dig sova här som det självklara. Med skrattet avsides lägger jag mig bredvid.

Vet du, Skrutten? Här börjar och slutar allt som är vi på den väg som rör sig bort och hit.

Det yr,

som tanken får skrattet att vrida sig vidare in i de vrår där liv möter vemod.

Yrsel

Ja, de avlägsna rörelserna skapar livets yrsel.

Bäst att ligga kvar och in i natten lyssna på hur ditt skratt spelar lyra på dina djupa lugna andetag.

Det finaste minnet

Han sover bredvid.
Han hörs inte.
Handen ligger öppen.
Riktad mot min sida.
Foten mot motsatt riktning.
Pappas sida.

Han har i många år givit uttryck för att han vill sova mellan oss. Att det är orättvist att vi sover på samma plats och inte han. Sista halvåret har han sovit i vårt sovrum, flyttats närmare och närmare. Till slut var det enda argumentet att inte ha honom permanent i vår sovrum att barn efter någon specifik ålder sover i sitt eget rum. Varför? Jag kan faktiskt inte svara på det. Det är väl bara så det är?

Men nej, inte för oss. Vi köpte en ny säng till honom, i våra sängars höjd, och flyttade in den mellan våra. Han har inte på fyra och ett halvt år sovit så bra. Han sover. Förstår du hur jag menar? Han sover verkligen. Lugnt. Behagligt. Djupt. Ibland med en hand på min rygg och ett ben på makens mage. Jag skäms över att jag lever efter generella regler om hur man som familj ska sova. Inte hur vi behöver sova. Alla tre sover. Det är det bästa beslutet vi har fattat. En säng.

Så han sover här bredvid.
I någon sorts sinnesro.
Lugnet efter en storm.

Vi gick till bilen idag hand i hand med dagens regn, som inte ville ta slut. Det verkade som om himlen bestämt sig för att svärta ner alla minnen av sommar och bara ben. Han gick bredvid mig med blöta byxor, dubbla mössor (varför vet jag inte riktigt) och mörka ögon som djupa sinnebilder av någon annans gener. Så sa han plötsligt att han hade en del minnen som han tyckte extra mycket om. Minnen som betydde mycket för honom. Han rabblade upp dem. Hur vi satt på balkongen i Budaörs och såg på ungerskt barnprogram första veckorna ihop, hur han fick en specifik leksak, hur vi lekte i en specifik lekpark, hur jag varje kväll hittar på en saga om samma karaktärer och gjort det i många år nu.

”Men det finaste minnet, mamma, det är när jag kom till er.”

Jag önskar att jag där i regnet hade stannat upp och bara andats in vad han sa. Inte så här i efterhand förnimmer orden och handen i min. Inte bara gått vidare, som man alltid gör, och i efterhand återupplever det. Jag hade velat få regnet i ansiktet att skapa minnet av orden på huden. Stannat upp hela mänskligheten för en sekund och bara skapat en insikt. Han är så oerhört mycket mer en bearbetande människa än jag någonsin kommer att bli. Han har insikter, verktyg, krafter, förståelser, som snart åttaåring, som han kanske aldrig kommer att förstå vidden av.

I morgon ska jag tala om för honom att han har precis de egenskaper en superhjälte behöver. Inte flyga. Inte göra sig osynlig. Inte vara gjord av stål. Egenskapen att handskas med livet. Jag försöker fortfarande förstå hur det ska gå till. Han ligger här bredvid och har på något sätt insikter. Insikter jag ser i de mörka ögonen och försöker att spegla mig i. I morgon ska jag tala om för honom att de finast minnet jag har är de jag bär med mig från dagen innan.

Han kommer att himla med ögonen…

Ryggens bräcklighet

Jag sitter på ett fik, vilket jag ofta gör, och arbetar med det som behöver arbetas. Både i praktiken och i teorin behöver tankar och funderingar malas och göras kaffe på, för att man ska förstå hur det smakar. Det är beskt idag. Det är så beskt och illaluktande på något sätt. Eller om det kanske är så att det skaver ner i halsen. Jag vet inte riktigt. I öronen går;

I been crawling up inside your lungs
Feeling up your mind with my tongue
I didn’t need to know but I need to run

Ibland känns det som om uppdraget som mamma är mig övermäktigt. Ibland tänker jag att jag borde förstått alla tecken på att det inte var meningen att det skulle bli, och att jag istället för att lyssna bara valde att ignorera. Och nu sitter jag här. Övermäktigt sargad. Det går sex ungdomar över gatan utanför fönstret. De ser alla ner i sina mobiler. Eller i varandras. Jag har tagit av mig glasögonen och ser dem suddigt i sina detaljer. Det är höst omkring dem. Trafikljus. Rött. Men det bryr de sig inte om. De går ändå.

Jag har lust att uppmana dem att inte ta lätt på omgivningens regler och lagar. De är en del av livet och att formas in i det är en del av det uppdrag de har. Jag skulle vilja berätta för dem om min pojk, som kämpar med att förstå hur och var han hör hemma. Fråga dem om de hör hemma någonstans. Jag skulle vilja att de sänkte sina mobiler och fick en rynka mellan ögonen. Att de funderade och definierade. Inte slarvade med sina formuleringar.

Jag skulle vilja få dem att förstå att de går före de som kommer efter. De som bokstavligt lutar huvudet bakåt för att se dem i ögonen. De måste se de där små, som kommer efter. De kan inte förvänta sig att vi i min generation kan göra det själva. Vi klarar det ju inte. Nej, jag vet, ungdomarna skulle inte förstå vad jag pratar om. För jag förstår det inte själv. Men insikten att inte höra hemma, någonstans. Den är omvälvande där vi står på så grundläggande cementerade vägar. De skulle inte förstå det heller. När de kliver in i bussen och lämnar fönstret blir jag ledsen.

Igår såg sonen ingen annan utväg än att rymma för att komma undan det omöjliga i kroppen att kontroller. Rakt ut i mörkret gick han. Skor och jacka hade han på sig. Jag följde efter och försökte att hindra honom, men det var ju inte meningen. Det borde jag förstå. Jag har ju gjort det själv så många gånger. Rymt från allt när det jag behöver rymma från är inom mig. Han gick vidare. Jag efter. Våra steg i gruset. Han var som en osynlig skugga framför mig. Så klättrade han upp på en stenmur och satte sig. Ryggen mot mig.

So don’t let someone find you
until you find yourself

Jag önskar att jag kunde säga att livet är enkelt att leva. Att det inte kommer att bli jobbigt vid fler tillfällen. Nu är det klart. Nu kan vi gå hem. Men jag kan ju inte ljuga för honom. Jag kan ju inte säga att livet är enkelt, utan djupa sår, utan motstånd, utan kamp och skrik. Det skulle skapa ännu djupare ärr. Livet är så här. Det är mörker och ljus. Det är sten och mossa. Det är kyla och värme. Det är stjärnhimmel och regniga skyar. Men musiken är full med dessa uttryck och melodier. Det gäller bara att hitta den som beskriver det som känns, inom dig. Hitta melodin och pressa den genom kroppen. Den renar.

Nej, det är inte alltid det går. Det är inte heller meningen att det ska gå. För då skulle tonåringar stanna framför mig, sänka sina mobiler och få en rynka mellan ögonen. Det gjorde de inte. De blev inte ens stoppade. De såg mig inte ens. Men i morse sa sonen ”Det är något jag tycker att du inte gör bra, mamma. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det är något som du inte gör bra i alla fall.”

Kaffet är beskt, otillräckligheten har kryddat bullen och musikaliteten är energiskt entonig. En stund till. Ett litet tag till ger jag mig. Det river i själen med stärker ryggens bräcklighet.

 

Modets svagheter

Hela sommaren har farit förbi och mer än ett dussin gånger har jag velat stanna upp tiden och bara andas samma andetag med sonen. Sitta och bara prata om livet och höra honom upptäcka hur saker och ting hänger ihop. Vi valde i slutet av förra terminen att flytta på honom till en mycket större skola och han har sett fram emot det hela sommaren och pratat om den där skolan där man är snäll och har vuxna omkring sig. Jag undrade när oron skulle slå till på en son som är blyg och rädd för nya saker.

Det kom först med total kraft när han satte sig i bilen på väg in, första skoldagen. Oron slog till så hårt att han kved. Jag har inte sett en sådan ångest rota sig i honom och sprida sig så händerna till slut skakade på honom. Hans rädsla och sättet att tvingas handskas med det, under den timme det tog att komma i fas igen, kommer jag alltid hålla som en vägvisare i alla utmaningar jag möter vidare. Den rädsla och ångest som denna pojke fick kämpa med på väg in i den nya skolan kommer jag alltid känna i min hand. Hans förmåga att själv bemästra ångesten krakelerar den bild av honom jag har och skapar en ny där hans mod, styrka men framför allt verktyg att klara av det värsta av värsta, är hans ryggrad.

För jag kommer även att plocka fram den vackra pojk som kom springande mot mig med en glädje, inte bara i ögonen, när jag kom och hämtade honom. Han bemästrade ångest, rädslor, oro och fysik smärta, för att kunna kliva in i en ny verklighet. Inte en blick tillbaka, bara framåt. Den upplevelsen av seger kommer han att bära med sig genom hela livet, oavsett om han minns den eller inte. Veckorna vidare har kantats med nya utmaningar; idrott, ordningsregler, nya sociala spel, sökandet efter kompisar, förståelsen av hur en stor skola fungerar. Och idag. Simskola.

Jag fick precis ett samtal från honom där euforin över att klara av att åka buss dit, byta om, duscha, lyssna på instruktioner, hoppa i badet, våga simma och leka, gå upp igen, duscha. ta på sig kläder och åka med bussen tillbaka till skolan… Den euforin var så stor att jag inte hörde allt han sa. Men glädjen. Den euforiska glädjen över att komma förbi stora hinder han haft sedan han kom till Sverige. Den euforin att själv övervinna dem. Den skapar ekon in i framtiden. Att samtidigt minnas hur han igår stod upp för sina åsikter på fotbollsträningen och tillrättavisade oförrätter skapar insikter att hans förmågor att klara sig genom livet har varit i rullning längre än jag har förstått. På hans eget sätt. Jag kliver lite åt sidan och släpper fram honom och smiter in bakom honom när han går förbi, redo att slänga en vinge kring honom om så behövs. Hans mod och kraft att utmana sina svagheter, som jag har väntat på att få se dem i handlande.

Det är nog därför jag sitter och gråter. Är det inte?

Precis som han gör

Jag kan ibland undra när jag ska ta mig tiden att andas. Bara sätta mig ner och utan minsta påverkan sitta och ta djupa andetag. Jag kan ibland undra om jag har gjort det sedan vi kom hem från Ungern. Har jag verkligen andats, med fokus på att enbart göra det.

Andas.
Jag vet inte.
Inte säkert.

Sonen ställer sig ibland i duschen och bara står där. Bara låter vattenångor dela utrymmet med de andetag han tar. Han står alltid med blicken i väggen, eller i golvet, och ser bort från badrummets dörr. Han avskärmar sig. Ser antagligen med oseende blick framför sig och försvinner bort i tankar och andetag. Jag låter honom vara tills han ropar efter handduk. Då kommer jag och han ser på mig med dimmig blick. Fortfarande långt borta.

Att då möta blicken påminner mig alltid om att jag måste se till att andas. Ta djupa andetag och enbart det. Inget annat. Inget fokus. Inget medvetet närvarande. Inga bataljer eller slagverk. Bara fokusera på andetagen. Jag ser ner i hans ögon och tänker att han har en förmåga jag borde försöka att härma. Insikter som jag borde försöka efterlikna. Andetag av lugn jag borde fylla mina lungor med.

När han sedan säger; ”Det där var skönt, mamma. Det är en så bra… plats”, så inser jag att jag inte ens har hittat min plats att andas på. Men så tänker jag att det kanske är här jag tar mina djupa andetag. Här på bloggen. Men måste snabbt dra tillbaka tanken in på en djup mörk plats och börja om igen. Det handlar om att andas, inte låta tankar forcera ner genom kroppen och ut i fingrarna. Det handlar om att vara i mitt eget inre rum dit ingen annan får följa med. Det handlar om att ta sig tiden och andas syre, som bara är min egen och för mig skapt.

Jag ska hitta den platsen, den fysiska platsen, där jag kan andas. Mina andetag, oberoende av andras. Precis som han gör.

Allt är

Jag kan ibland undra över när saker och ting i livet börjar. Det är ju egentligen en omöjlig undran. Ändå känns det mänskligt att undra. När började det jag står i? Har det ens börjat? Ibland, när jag tror att jag fått undan alla dimridåer, ser jag att det alltid börjar och alltid slutar. Sedan kommer ridån tillbaka och människans begränsningar gör sig synliga och frågan återkommer. När började det?

Denna vecka vet du säkert att de stora adoptionsorganisationerna i Norden har en vecka då de extra intensivt arbetar för att lyfta fram glädjen med att adoptera, #adoptionjoy. Veckan har en tydlig början och ett tydligt slut. Vi kan räkna timmar tills veckan är slut och bli överens om antalet. Då måste jag ju undra om allt börjar vid en adoption, i glädje, och fortgår genom hela livet? För oss alla…

Nej, har du läst min blogg under åren efter vi hämtade vår son, så vet du att jag inte tänker så. Att se på adoption enbart som glädje är endimensionellt och ger bara en del av verkligheten vi eftersträvar. Adoptionen har sin början långt innan vi kommer in i bilden som adoptivföräldrar.

Men om jag nu ska fokusera på det som gläder mig i att få ha adopterat. Om jag fokuserar på glädjen att varje morgon få känna hur sonen mornar sig i mina armar och varje kväll få känna hur hans hand sakta slappnar av i min när han somnar. Där finns glädjen så pass närvarande att jag ibland tror att jag fysiskt kan sträcka mig efter den och känna den under fingertopparna. Ibland ligger han där och pratar om allt möjligt, eller är helt tyst. Ibland kommer ord upp om hans bakgrund och sorgen den kan skapa, men orden kan även, på många sätt, skapa glädje. För närvaron av en frånvarande person, och hennes plats i våra liv, fördjupar förståelsen av det vi får uppleva tillsammans. Förhoppningsvis förstår hon, var än hon är, att hon är orsaken till vår glädje.

Krampen min son känner ibland när han vill börja om och födas i min mage blandas upp med glädjen han känner när han möter någon som heter som hans biologiska mamma, Kristina. Krampen han känner när ingen kan berätta hur han var som bäbis blandas upp med glädjen han känner när han förstår att han vid flera tillfällen valde, självmant, att se oss som sina föräldrar. Krampen han känner när han inser att han lika gärna kan flytta till en annan familj, för han ju ändå inte hör hemma någonstans, blandas upp med att han skrattande säger att han älskar mig så mycket att det killar i magen.

Jo, att adoptera är fullt av glädje. Det är det. Det är sant. Det stämmer. Men det är så mycket mer än bara glädje. För glädjen kommer med ett pris och det måste vi vara villiga att betala. Det sköna att varje kväll landa i, med hans sovande hand i min, är att priset i grund och botten handlar om min tid, mitt engagemang och min oöverträffade förmåga att visa att jag finns där, för all framtid, som barnets förälder. För när dimridån skingras där i nattlampans sken ser jag det så tydligt. Gör inte du? Inget börjar eller slutar. Allt bara är och i den insikten syns glädjen.