Hur är det egentligen att ha adopterat från ett så pass rasistiskt och homofobiskt land som Ungern?
Frågan är berättigad. Det är ett land med svårigheter att inkludera. Här är det frågan om att skapa medel för att exkludera. Ett land med ett språk som har influenser av så många andra språk. Ett land som borde ha minnen från ett världskrig. Men ändå skapar politiska beslut som motsäger allt detta.
Hur är det att adoptera från Ungern?
Det är som med många andra länder, skulle jag tro. Sonen är ett tydligt exempel. Ungrare som vill adoptera vill ha blonda barn. Inte mörkhåriga. Jag ville ha ett barn som behövde mig. Oavsett utseende. Jag skulle nu gärna se ut mer som han, om det gick att välja.
Men det är svårt att veta hur hans land ska beskrivas. För han kommer ju till slut att förstå. Ska han då redan ha förstått? Omedvetet?
Vi får se nu när vi åker tillbaka. Fem år sedan sist. Ser vi en förändring? Upplever vi den? Eller blir det som sist – ungrare är trevliga och inkluderande, men vill inte prata om det där andra i landet de skäms över. För det är inte en rasistisk och homofobisk grupp av individer. Inte de vi mött.
Vi har en vana att känna oss inkluderade och välkomna. Varför? Det finns nog många svar på det. Är vi lugna så? Nej. Han har ett medborgarskap även där. Vad det kan betyda när han blir äldre behöver så klart vara högst närvarande. Och är. Men mötet med individen på parkbänken, på bussen, i landet är alltid öppenhjärtligt. Även denna sommar – hoppas vi.