Dagar som denna

Ibland kan dagar som inte särskiljer sig från andra vara de mest utmanande. De där dagarna som slutar i att man inte vet om det var en onsdag eller måndag som gick förbi. Den där dagen när man ligger på sängen och funderar på hur många timmar sammantaget man egentligen har studerat taket. Sitter i fåtöljen och lyssnar efter tystanden som inte väljer att komma.

Inte idag.
Inte denna dag.
Inte nu.

En sådan där utmanande dag. En av många. Inte minnesvärd, varken för utmaning eller stiltje. Bara en dag. En onsdag. Eller en måndag. Spelar mindre roll. Den bara är här. Kommer dragen av ett lok, far fram med för många måsten och avslutas på ändhållplatsen. Kliver av och ser på den där den far vidare. Fler ska av. Fler ska snart på. För morgondagens tur.

Så slår det mig. Det kanske är därför dagen ska vara så här. Utmanande i sin obetydlighet. För att när dagen med sin betydelse kommer ser vi den klarare, intensivare… Färgstark.

Kanske
Jag vet egentligen inte här där jag ser upp i taket.
Räknar plankor.
Vet att de är aderton.
Men räknar ändå.
För det är ju det man gör.
Dagar som denna.

Så skulle nu sonen komma krypande upp och lägga sig bredvid. Ge dagen dess mening. Skapa färgen. Prata om de djupa frågorna. Men nej. Det här är inte ett inlägg om något annat än det som är.

Sonen ser på teve.
Skrattar till.
I sin dag.
Sin ändhållplats.
Skrattar till igen.

Jag börjar att räkna igen. Varför inte liksom. Långsammare. Kisar lite. Ett – två – tre –

En dag med oförstånd

Ibland kan jag förvånas över hur snabbt han kan tappa omdömet. Hur snabbt han kan hitta på saker utan att tänka efter hur följderna kan bli. Bara kasta sig ut. Hur den där ”beslutsamhetens friska hy i eftertänksamhetens kranka blekhet över”, som Hamlet säger, ibland inte verkar ske. Men… Jag står där förvånad. Vad hände? Hur kunde du inte förstå följderna?

Kanske det är att vara barn.
Kanske det är att vara förälder.

Min mors ilska, som jag nu kan spegla mig i, var något jag ville undvika för alla krafter. Den där ilskan som slog gnistor. Fick mig att huka. Vid de där tillfällen när inte heller jag såg följder och förstod insikter jag borde fått. Att spegla sig i den ilskan är inte fröjdesamt. Det är inte genomtänkt. Det är däremot nu tydligare vad den kom från.

Men inte ska han först som vuxen förstå min ilska och dess grund?

Nej, det är något i det där Lysander säger i En midsommarnattsdröm: ”Den samma kärlekens gång gick aldrig smidigt.” För så är det ju inte enbart mellan älskande par i en pjäs där fadern hellre skickar dottern i kloster än att hon gifter sig med en man han själv inte valt åt henne. Eller faktiskt dör. För kärleken vi känner för våra barn kommer aldrig smidigt i sin form. Ilskan är sprungen ur kärlek, för annars skulle den ju inte bli. Då skulle vi bara se på och följderna skulle var oss oviktiga.

Jag är upprörd och irriterad
för att jag håller dig kär.
In i själen.
Om det händer dig något
kommer jag att gå sönder.
Så därför får jag gick att huka.
Men egentligen, min son,
skär en obönhörlig
smärtsam
kraft genom mig.
Den som säger att du kan gå mig
förlorad.

Men hur ska vi i stunden få våra barn att förstå det?

Suddiga insikten

Ibland kan jag översvämmas av insikter. Sådana som kan få en att luta lite åt sidan. Få slagsida. I värsta fall forsar vattnet in över relingen och jag står där och förstår inte hur jag kunde tro att jag hade en möjlighet att styra skeppet i alla dessa vågor. För insikter kan skapa så klara kontraster av vad som tidigare kunde luras till lugn.

I kväll när vi satt och åt blev han lite nedstämd när jag frågade om dagen i skolan. Det kom sakta ur honom att en kompis, som inte kan förlora och är långsint, fortfarande är arg över en sedan länge bortglömd händelse. Det var tydligt att sonen inte visste helt hur han skulle handskas med situation och att det hade varit jobbigt under dagen.

Jag kastade mig min in i samtalet och vi letade oss genom problemen och vad olika förhållningssätt kunde tänkas betyda för dem. Han får allt mer insikter och sträcker mer och mer på sig. När maten är uppäten är han nöjd igen och har sina redskap inför morgondagen. Jag går fram till diskbänken och han sträcker ut sig på kökssoffan och ser upp i taket.

”Jag tycker om när du frågar mig hur skolan varit och att du förstår att det inte är bra, men jag inte säger det.”

Jag står där lutad mot diskbänken och de där insikterna får det att svämma över och jag inser att det bakom alla ord inte låg så mycket eftertanke. Vi bara tog oss genom dilemman och hur han skulle kunna göra. Hur han kunde tänka. Vad i problemet egentligen låg. Men så inser jag vidden av hans dag. Vidden av hur arbetsamt den har varit. Jag känner hur detta lätt skulle kunnat bli slagsida. Hur det hade kunnat börja forsa in vatten.

Jag står där och inser att jag i efterhand fick se de klara kontrasterna och hur han såg dem, hela tiden. Men kanske det var lika bra, för lugnet. Den där suddiga insikten av lugn.

Det vet ingen

Ibland undrar jag om anknytningen någonsin kommer att bli klar.
Ibland undrar jag om den kommer att pågå genom hela livet.
Ibland undrar jag om det är så för alla barn.
Anknytningen blir liksom inte klar, någonsin.
Vi strävar hela tiden efter att anknyta till våra föräldrar.

För han arbetar så tydligt med att anknyta till oss. Även efter sex år tillsammans är det inte klart. Han kliver ut ur bubblan och sätter sig för sig själv. Fokuserar på sin egen tillvaro. Skapar egna kontaktytor. Letar efter sin egen tillhörighet. Vi säger: Så stor han har blivit.

Men så vänder det igen. Inåt. Närmare oss. Det är som om han vänder sig om och så har han gått runt ett hörn och ser oss inte. Springer tillbaka och ifrågasätter vår plats så långt från honom. Han ser oss då alltid tillsammans, sida vid sida, och han står själv. Jag ser på maken och undrar hur det kan se ut som om vi står tillsammans. Det gör vi ju inte. Vi är på helt olika platser, som det ska vara. Vad betyder det som han ser? Jag står alltid ett steg närmare sonen, men han kan alltså vända sig om och inte se det. Men… hur är det möjligt?

Ibland undrar jag om anknytningen någonsin kommer att bli klar.

Men så måste jag inse med en klarhet, som nästan slår till mig i ansikte, att det ju inte är upp till mig. Det är ju upp till honom att avgöra på vilken plats han vill stå. Ibland är den nära, ibland en bit bort. Andra gånger far han antagligen fram utan att tänka sig för. Så slår det honom att han inte sett tillbaka på länge och då är placeringen av en fysisk säng avgörande för den själsliga madrassens tillhörighet. Jag kan inte följa med i hans förflyttning och han gömmer sig under täcket. Besviken på min oförståelse, oförmågan att hitta orden han behöver i sekunden. För jag är för mycket i mig själv, just den stunden. Hans besvikelse slås omkull av min egen. Igen liksom. Misslyckas jag.

Så undran har nog ett svar. Det där svaret vi inte vill ha när vi vill vara så där bra man bara kan. Svaret är: Det vet ingen.

Sin egen, men ändå min

Då är dagen här.
Vi har förberett oss. Jag antagligen mer än han.
En vecka innan, då ville han veta.
Så när veckan kom ville han inte prata om det.
Mamma bli orolig.
Skolstart.
Det är inte vilken dag som helst.
Alla dessa oroliga barn…

Igår kväll ville han klippa håret riktigt kort. Jag drog snabbt fram mina saxar. Sedan ville han ställa sig i duschen och tänka, som han uttryckte det. ”Jag måste förbereda mig lite på att jag ska till skolan i morgon och hur jag ska tänka då.” Han stod där länge. Verkade rätt harmonisk och lugn. Gnolade på någon sång. Ropade att jag skulle komma och hör någon tanke, någon kommentar, svara på någon fråga. Lyssna på vem han trodde hade större anledning att vara nervös än han själv. Vilka han skulle hälsa på först. Vem han inte ville prata med, ”för nu får det faktiskt räcka”.

Han stöd och kammade det korta håret även om det inte gick. Studerade sig själv. ”Mamma, ser jag verkligen äldre ut när jag har så här kort hår?”. Ja, jag tycker det. Det sker varje gång. Han ser sig noggrant i spegeln. Gör någon grimas och skrattar till. Verkar helt harmonisk, även om han sedan har svårt att somna. Men natten är lugn och modern vaknar med knuten i magen. Det är inte säkert att harmonin finns kvar när han vaknar. Han är inte heller van vid att behöva kliva upp så tidigt, så klart, är inte en frukostmänniska och orkar inget utan att sin sömn och mat i magen. Modern oroar sig.

Så vaknar han och är rätt pigg på ingen tid alls. Sätter sig och spelar lite för att komma igång, som han uttrycker det, och äter sedan spagetti och köttfärssås med rätt god aptit. För att vara honom då. Nej, han äter inte kall mat till frukost. Han äter lite från matlådor. Tänk så lång tid det tog innan jag förstod det, van som jag är med svensk frukosttradition. Men det är ett helt annat inlägg. Han äter och spelar. Stänger av när jag ropar och kommer ner för att borsta tänder och se sig i spegeln. ”Det kommer att bli roligt att komma till skolan igen, mamma. För nu kan jag träffa alla mina kompisar samtidigt. Vi kommer väl att ha rast idag?”

Modern oroar sig. I bilen kommer oron slå till. Vi har en kvart till skolan. Han hinner oroa sig. Men han sitter där så lugnt och ringer upp en klasskompis på vägen. De ska ses för att gå tillsammans mot det nya läsåret. Han vill inte att vi ska parkera, men en kram vill han ha innan han hoppar ur bilen. Modern oroar sig. Snart kommer han att bli riktigt nervös. Han ser alla barn som kommer från alla håll och vinkar till en del, pekar på andra, funderar över hur de kommer att hinna i tid. Men oro? Nej, ingen alls. Han försöker att lokalisera sin klasskompis bland alla som står där.

”Men seriöst! De stora stenarna! Vi ses vid de stora stenarna. Jag ser dig inte! (paus) Men seriöst! Lyssna nu då. Stenarna vi alltid sågs… DÄR! Jag ser sig!” Han slänger sig ur bilen och skriker och vinkar. Han glömmer att stänga dörren och slänger in ett ”Hej då, mamma!” och går iväg. Jag ser honom i backspegeln när jag åker iväg. Han går fram till ett gäng med killar som direkt innesluter honom i cirkeln. Modern andas ut. Tänker att det inte är säkert att dagen blir bra, för att den är det så här långt. Men det får tas omhand när han kommer hem. Inte nu. Nu klarar han sig.

År 4
Mellanstadiet.
Ny skolbyggnad
Massa större barn igen
Ny klass
Ny fröken
Men så många kompisar.

Han – Skrutten

Tacksam att jag ideligen blir påmind om att han är till låns. Sin egen. Tar hand om sin egen skolstart. Styr upp sina egna tankar. Ringer sina egna kompisar. Tacksam att han inte är någon av alla de barn som går till skolan idag och inte blir innesluten i en ring med andra barn. Men skickar dem alla en tanke. Livet är inte rättvist eller enkelt. Men det ska inte starta upp i utanförskap. Det ska det inte.

Så hur gör man då?

Jag sitter här och undrar hur denna pandemi kommer att påverka sonen, och alla andra barn som växer upp med detta, vidare in i tonåren och vuxenlivet. Vi har alla haft covid i familjen och bara maken var riktigt dålig. Jag hade en känsla av influensa och sonen inga symptom alls. Men att leva under en pandemi måste påverka oss, på sikt. Oron att inte förstå vad det innebär är påfrestande. Särskilt nu när fullt vaccinerade personer i vår bekantskapskrets insjuknar.

Det slutsatser man drar om att hundra tusen barn kommer att insjukna under hösten och en procent av dem kommer att hamna på sjukhus är ingen rolig läsning. Det är nog svårt att växa upp i den värld vi har skapt för dem. Att också behöva handskas med pandemin och det som ligger i dess kölvatten.

Hur pratar man med sina barn om allt från pandemier och våldsgärningar i världen till kompisen som säger att tröjan inte är snygg. För den där tröjan sonen har på sig, som inte anses var snygg, säger mig att det inte finns några spärrar för vad man inte ska säga till en medmänniska.

”Jag har köpt ett ny tangentbord! Det byter färger när man spelar. Tycker du det är snyggt?”
”Nej, det gör jag inte. Jag skulle aldrig köpa en sån.”

När hände det? När valde vi att låta våra barn uppträda på det sättet. Hur ska vi få dem att förstå att man inte säger så. Att man eventuellt får tänka så, men det finns ingen anledning att säga det. Vad i en vardag är det som gör att de anser att de kan säga precis vad som helst till en annan människa och att det ska vara okej? För jag måste föra dessa samtal med min son dagligen. Plötsligt ska han göra en film om en youtuber som han inte tycker är bra och bara berätta om varför han är så dålig.

Men vad i mitt sätt att vara på, mina försöka att skapa inställningen av respekt och omtanke mot andra, är det som gör att han tycker att det är fullt rimligt att göra en film där det bara ska talas illa om en annan person? Bara i syfte att dissa en annan människa! Men det är ju helt obegripligt! Så obegripligt så jag måste gå undan för att tänka ut hur jag ska förklara för honom varför han inte får det. Hur har jag kunnat misslyckas med att få honom att förstå att man kan tycka och tänka negativa, ibland rent elaka, tankar om andra utan att det framförs. I en film. På social medier.

Ibland, när jag har riktigt dåliga dagar, så undrar jag hur jag ska kunna ge honom förutsättningarna han behöver när han ska ut i livet på egna ben. Hur ska jag, som ibland har svårt att få bukt på mig själv, kunna ge honom det han behöver. Adoption är en självisk handling av en självisk människa. Så hur ska själviskhet kunna hjälpa mig att få honom att förstå och stå emot det som slängs framför hans fötter? Nej, lösningen är inte att tvinga bort honom från social medier. Lösningen är inte att ta bort mobilen, begränsa användandet av iPad, säga att han får spela en timme om dagen, tvinga honom att ta en cykeltur. Det hör du ju själv. Hur skulle det vara en lösning? Det är lika korkat som att lösningen på övervikt är att förbjuda mat. Det är bara symptomen på något annat.

Nej, jag kan inte ta honom bort från det som kommer att vara en del av hans liv. Jag måste ge honom redskapen att handskas med det. Men inte idag. Idag är en sådan dag då jag bara inte är rimlig ett försöka… Idag ska jag bara fråga honom vad dagen har lärt honom som han inte visste när han vaknade. Så får vi se i morgon.

Räfflat plåster

Jag vet inte riktigt när det händer. Jag kan se på bilden och tänka att den inte längre stämmer. Kanske för att han växer och ideligen kommer in i nya faser i sin utveckling. Men nu var det dags igen. Det var dags att byta sidhuvud på bloggen. Bilden alltså. Det är alltid svårt att skapa en ny. Det ger mig alltid tankar om vad jag egentligen kan och inte kan göra. Jag är anonym här. Inte för er alla. Men i huvudsak är jag osynlig för er som läser det jag skriver. Osynlig på så sätt att jag inte namnger mig.

Det är ett medvetet val. Jag vill inte att det jag skriver ska vara förknippat med just mig. Jag vill att det jag skriver ska vara just det. Skrivna ord. Ord som står för sig själv. Fria ord. Öppna ord. Skakiga och olika långt processade ord. Bara det jag vill skriva utan att det faller tillbaka på just mig. För jag vill att de ska förändras och landa hos någon annan. Då behövs inte jag. För då skulle jag distansera mina ord och de skulle ha svårare att landa. Eller jag vill tro att det fungerar så. Ni vet ju bäst.

Då måste även sonen få ingå i anonymiteten. Det är så oviktigt vem han är i sammanhanget. Han är en skrutt vid min sida som just idag hoppar omkring på ett ben för att han slog i tån igår och inte har någon smärtgräns att tala om. Han kan inte helt avgöra om det är smärtan i tån han gråter över, eller om det är att dra av själva plåstret. Jag står bredvid. Jag som under ett av alla ingrepp vid IVF fick frågan om jag verkligen klarade mer smärta utan att svimma, för mer morfin kunde de inte ge mig. Jag står bredvid och har svårt att förstå smärtan han ger uttryck för. Men är det då viktigt vilka vi är? Nej, inte alls. Jag skriver inte om det för att det är just vi två. Jag skriver om det för att det i sådana situationer inte går att säga; ”Du har verkligen ärvt pappas förmåga att klara smärta.”

Jag vet ju inte vad han har fått det från…Om han fått det. Lika lite som jag vet om hans onda fötter kan vara något som han ärvt biologiskt. Det handlar inte om oss två, det handlar om alla oss som stått i samma situation. Men det är ett helt annat spår att finna orden för. Det kan jag inte just göra just nu. För det är bilden på sonen jag nu lagt upp som är mitt fokus. Hans anonymitet, men ändå synlighet. Valet att använda en bild där han åker omkring i en bunker av betong och graffiti. Är det verkligen han? Ja, på en del sätt är det så och på andra inte. För han är en liten pojk med känslorna utanpå kroppen. Sökande och inkännande och så lätt att såra med andra barns okänslighet i sina ordval. Men han är även den där betongen och den där kicken. För att han är räfflad, transparent och mångfärgad i allt det han är. Skrutten där i bunkern. Så nu vet jag. Bilden är den som ska vara. För nu.

Ditt eget huvud

Ibland krockar vi i våra musiklistorna, sonen och jag. Jag har alltid på musik när jag jobbar, skriver, tänker… Tar en förvånande paus under semestern och går då över till enbart podd-lyssnande. Så ibland krockar sonen och jag i vår önskan att lyssna. Som idag när han ringer.

– Hej. Är du i ditt eget huvud eller kan jag ta över Spotify?

Ett begrepp jag tidigt skapades mellan oss. Att vara i sitt eget huvud. Inte att ha sin egen tid. Det är helt missvisande. Det handlar inte om tiden man har för sig själv. Det handlar om hur platsen i huvudet ser ut och hur den behöver arbetas med. Det kan ske på en halvtimme eller behöver återkommande tider under längre tid. Kanske hela tiden.

Så för att förstå intensiteten i att skapa en familj behövde jag tidigt få honom att förstå behovet av att vara i sitt eget huvud. Jag behövde det. Han behövde det. Det är då inte i egen tid processen sker. Tiden skapar inte processen att ta sig framåt. Det gör att på egen hand få gå i sina egna tankar. Den tid som det behövs.

Han försökte förstå. Skapa den själv ensam i duschen. Sittande på gungan. Stående i trädgården. Han sa en gång: Det är som att vara med sig själv. Jag svarade: Ja, är det svårt? Han svarade: Ja, ibland. Ibland inte. För man vet ju inte.

Den självklara frågan är ju vad det är han inte vet. Men jag hann hindra mig. Precis. För det räcker så. Jag vet bara av det att han förstår hur han ska använda tiden i sitt eget huvud. Så att han nu ringer och frågar mig om jag är i mitt eget huvud ger mig en klump i halsen där leendet spränger sig fram.

– Nej, det är bara musik idag. Ta över den du.

Varför jag inte gjort honom ett eget konto? Men då måste du läsa detta igen… eller vara lite i ditt eget huvud. Höra efter hur det låter där inne, i dina egna tankar. Fundera på vad det är som just du inte vet, som gör det svårt att vara där. Men som du ideligen måste återvända till. Men inte utifrån tid. Var där utifrån den tanke som möter dig.

Sädesfält böjer i ockragult

Åker tåg.

Utanför fönstret är det vackra sädesfält som bågnar i ockragult. Lutar hakan i handen med armbågen på bläcket. Kan se mig själv avspeglas i glaset. Ser snabbt bort igen.

Åker tåg.

Vill helst att alla ska lämna vagnen. Få sitta själv utan tonåringar, mammor och döttrar, skrikiga ungar, tysta resenärer. Vill sitta själv. Få plats med tanken. Den svindlande och stabila tanken som balanserar i handen ihop med hakan.

Åker tåg.

Får ta åksjuketabletter för att klara långa tågresor. Sätter sig som ludd på hjärnan. Tanken är dimmig. Fokus långt efter tågets framfart. Ser sädesfält efter sädesfält. Små röda hus med vackra omgivningar. Ludden studsar ihop med tanken.

Åker tåg.

Ska återvända till vardagen, köket, sängen, jobbet, hösten… ”När du kommer hem kan vi sitta och se på film, mamma.” Tänker att jag ska tillbaka till ”mamma mamma mamma mamma mamma…”

Det är jag. Även på tåget. Mitt barn där hemma och andras ungar här på tåget. Hör mamman som säger att dottern inte får mobilen om hon inte äter upp mackan. Mamman som frågar pappan om han lovat barnet godis. Mamman som vaggar bäbisen med uppgiven blick ut genom fönstret.

Åker tåg.

Ser sädesfälten. Försöker komma på vad de gestaltar. Men inget kommer för mig. Ser plötsligt det annalkande regnovädret när åskan slänger ner en blixt. Tåget far genom åskans oväder. Sädesfälten vajar och regnet böjer dess huvuden.

Ah, där kom den – dramatiken. Jag åker tåg. Hem.

En tid då en nu, men sen?

I morgon slutar han lågstadiet. Den här pojken som gått vid vår sida och gjort oss till bättre människor i sex år. Livet tog en vändning och gör det fortfarande. Lagom fort, utan allt för mycket illamående.

Men i morgon slutar han lågstadiet. Han på kickbiken, hoovern, på fotbollsplanen, på studsmattan, i poolen… Han med grimaser och allvar. Sorger och energier. Livsglädje och djupa loopar ner i livets envisa omöjlighet att greppa.

Han är på många sätt förberedd för allt som kommer. På andra sätt inte alls. Sitter ihoprullad i mitt knä. Jag bär honom envist upp för trappan när han vill. Vägrar säga till mig själv att han nu är för stor. För vad? För vem? Nej, jag måste. Vem är jag annars?

Men i morgon slutar han lågstadiet. Ser över på den andra skolgården. Den andra fröken. Den nya klassen. Menar att han nog kommer att vara nervös. Men först ska han få ha ett sommarlov. Ett skönt långt sommarlov. ”Det ska jag ha, mamma. Jag ska leka och slappa. Vara uppe länge.”

Kanske att det är nu det där steget tas, när han ser att anknytningen är klar. Kliver iväg med packad väska för att sova borta. Inte behöver återvända till oss varje kväll och känna oss intill. Jag tror mig vara redo. Ligger här och ler. Redo? Du är rolig du.

Han slutar lågstadiet i morgon. Hör du mig? Du är inte redo, men om du det inte kan ta in, så ligg där du. Ovetande om hur sex års intensivt arbete med anknytning nu givit honom vingar. Det trodde du inte. Att år av arbete för att knyta honom intill dig skulle ha till syfte se honom ge sig iväg.

Men i morgon först. Först i morgon. Först. I morgon.