Jag sitter på ett fik, vilket jag ofta gör, och arbetar med det som behöver arbetas. Både i praktiken och i teorin behöver tankar och funderingar malas och göras kaffe på, för att man ska förstå hur det smakar. Det är beskt idag. Det är så beskt och illaluktande på något sätt. Eller om det kanske är så att det skaver ner i halsen. Jag vet inte riktigt. I öronen går;
I been crawling up inside your lungs
Feeling up your mind with my tongue
I didn’t need to know but I need to run
Ibland känns det som om uppdraget som mamma är mig övermäktigt. Ibland tänker jag att jag borde förstått alla tecken på att det inte var meningen att det skulle bli, och att jag istället för att lyssna bara valde att ignorera. Och nu sitter jag här. Övermäktigt sargad. Det går sex ungdomar över gatan utanför fönstret. De ser alla ner i sina mobiler. Eller i varandras. Jag har tagit av mig glasögonen och ser dem suddigt i sina detaljer. Det är höst omkring dem. Trafikljus. Rött. Men det bryr de sig inte om. De går ändå.
Jag har lust att uppmana dem att inte ta lätt på omgivningens regler och lagar. De är en del av livet och att formas in i det är en del av det uppdrag de har. Jag skulle vilja berätta för dem om min pojk, som kämpar med att förstå hur och var han hör hemma. Fråga dem om de hör hemma någonstans. Jag skulle vilja att de sänkte sina mobiler och fick en rynka mellan ögonen. Att de funderade och definierade. Inte slarvade med sina formuleringar.
Jag skulle vilja få dem att förstå att de går före de som kommer efter. De som bokstavligt lutar huvudet bakåt för att se dem i ögonen. De måste se de där små, som kommer efter. De kan inte förvänta sig att vi i min generation kan göra det själva. Vi klarar det ju inte. Nej, jag vet, ungdomarna skulle inte förstå vad jag pratar om. För jag förstår det inte själv. Men insikten att inte höra hemma, någonstans. Den är omvälvande där vi står på så grundläggande cementerade vägar. De skulle inte förstå det heller. När de kliver in i bussen och lämnar fönstret blir jag ledsen.
Igår såg sonen ingen annan utväg än att rymma för att komma undan det omöjliga i kroppen att kontroller. Rakt ut i mörkret gick han. Skor och jacka hade han på sig. Jag följde efter och försökte att hindra honom, men det var ju inte meningen. Det borde jag förstå. Jag har ju gjort det själv så många gånger. Rymt från allt när det jag behöver rymma från är inom mig. Han gick vidare. Jag efter. Våra steg i gruset. Han var som en osynlig skugga framför mig. Så klättrade han upp på en stenmur och satte sig. Ryggen mot mig.
So don’t let someone find you
until you find yourself
Jag önskar att jag kunde säga att livet är enkelt att leva. Att det inte kommer att bli jobbigt vid fler tillfällen. Nu är det klart. Nu kan vi gå hem. Men jag kan ju inte ljuga för honom. Jag kan ju inte säga att livet är enkelt, utan djupa sår, utan motstånd, utan kamp och skrik. Det skulle skapa ännu djupare ärr. Livet är så här. Det är mörker och ljus. Det är sten och mossa. Det är kyla och värme. Det är stjärnhimmel och regniga skyar. Men musiken är full med dessa uttryck och melodier. Det gäller bara att hitta den som beskriver det som känns, inom dig. Hitta melodin och pressa den genom kroppen. Den renar.
Nej, det är inte alltid det går. Det är inte heller meningen att det ska gå. För då skulle tonåringar stanna framför mig, sänka sina mobiler och få en rynka mellan ögonen. Det gjorde de inte. De blev inte ens stoppade. De såg mig inte ens. Men i morse sa sonen ”Det är något jag tycker att du inte gör bra, mamma. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det är något som du inte gör bra i alla fall.”
Kaffet är beskt, otillräckligheten har kryddat bullen och musikaliteten är energiskt entonig. En stund till. Ett litet tag till ger jag mig. Det river i själen med stärker ryggens bräcklighet.