Hans jordmån blir min att skapa

Jag är inne i en period där jag sitter och förundras. Jag kan dagligen förundras över att vi har ett vackert barn närvarande i våra lite och ger det en mening som ingen annan. Vi har nu varit en familj i två och ett halvt år och jag ser hur vi närmar oss att bli en enhet, kanske mer än vad biologiska familjer blir. Jag tror verkligen mer och mer på att vi har större möjligheter att skitta ihop oss. Jag tror inte, och då handlar det om att tro och inte vet, att biologiska föräldrar inte ser det magnifika på samma sätt som oss.

Vi frågar oss ideligen hur vi kunde få sådan tur att få ett barn med sådan harmoni och intelligens. Vi är inte en del av honom på det sättet, som biologiska föräldrar är. Jag förundras över hur hans fosterföräldrar kunde förbereda honom för detta. Hur de kunde ge honom en sådan miljö att han fick ett lugn i kroppen att leva vidare med.

Jag undrar vem av hans föräldrar det är som har lämnat efter sig intelligens och humor i honom. Är den en av dem, båda i kombination? Jag undrar om de lever med tankar på honom de lämnade efter, för att någon annan skulle få ta hand om honom. Jag undrar vem hon är som har ett ärr på magen att minnas förlossningen med? Snart fyller han sex år och jag undrar om han blir firad där de är, hans biologiska föräldrar.

Jag undrar hur han kunde bli den han blivit och hur jag ska kunna hjälpa honom att utvecklas vidare. För nu är det jag som måste skapa jordmånen vidare för honom att växa i. Så varje dag ska jag sätta mig ner och fånga upp den flyende tanken. Den ska få jord och vatten att växa i och ge min son det han behöver för att få fortsätta växa upp med de förutsättningar andra her givit honom. Jag kan då inte annat än tacksamt fortsätta ge honom det han behöver, på alla plan.

Annonser

Tiden vidare

Då står jag vid Budapest flygplats och är klar för hemfärd. Om man nu någonsin blir klar med något. Jag blir mer och mer på det klara med att man inte blir det. Livet väljer och det verkar ideligen välja vidare. Men nu ör två veckor avklarade och vi är redo att lämna Ungern för denna gång. Återbesöket är redan under planering och det kanske inte behöver skrivas mer på detta inlägg med tanke på det. Kanske ni förstår allt bara genom att vi planerar nästa resa. 

Men jag tror inte att jag själv förstår. Veckorna har varit perfekta. Faktiskt. Det är inget som strulat eller bråkat med oss mer än det som ska göra det. Vi har haft väder som bjudit på sig och sonen har varit på ideligen gott humör. Det är knappt möjligt, men så är det. Reflektionen har varit total och ingenting. Den kommer fortsätta hemmavid och in i hösten. 

Men bara att få nya minnen från denna plats och göra nya saker blandat med de vi gjorde sist har verkligen givit oss en ny skjuts. Sonen har fått upptäcka att han är lite ungersk och lite svensk. Att han kommer sakna Sverige när han är här, och tvärt om. Jag har också en mer känsla för landet efter denna resa och har kunnat ta in det mycket mer. Vi har även byggt ut vårt vokabulär med fler ungerska ord. 

Så stående här på flygplatsen med folk farande omkring mig är min reflektion given. Det var behövligt att komma hit och det gav mer smak av saknad än jag kunde hoppas på. 

Reflektionens dofter

Jag sitter på samma plats, som jag satt för två sedan, och skriver på bloggen. Samma plats, men som en ny person. Jag blev på något sätt ett ny person här. Det är underligt, men här sitter jag med samma varma trapp under mig och samma värmande sol på huden. Det är samtidigt mycket som skiljer sig. Jag har en kall kaffe latte med vaniljsmak bredvid mig och en son som sitter bredvid mig och leker med bilar, på svenska.

Förstår du var jag sitter?

Vi är åter i samma lägenhet som vi befann oss i när vi blev en familj. Vi är åter i Ungern, Budaörs, och upplever miljön där vi var under fyra veckor och kämpade med att förstå vår son. Det har gått två år och nu är vi tillbaka. Jag sitter på samma plats där jag skrev så många inlägg på bloggen och ser ut över samma pool. Igår när vi blev in i lägenheten kom minnen tillbaka i form av dofter. Hela lägenheten är full av dofter och var och en av dem satte kroppen i ett läge av oro. Jag klev in i lägenheten och in i köket och där, direkt, om doften och den totala oron.

När sonen sedan på kvällen sitter på mattan och leker med sina bilar och pratar svenska ser jag honom och det lugn jag känner inför honom, men så fort jag kliver in i köket reagerar kroppen direkt. Krocken är nästan värre än var oron var när vi vi var här förra gången. Jag får svårt att se vad som sker och vad som är. Samtidigt är det ju underbart att vara tillbaka. Helt underbart och mer reflekterande än jag kunder föreställa mig.

Verkar jag ambivalent?

Jag hör det själv. Jag är det. Efter ett halvår av väntan och ett dygn på plats, så är jag ambivalent. Jag åkte härifrån och tänkte att det skulle dröja innan jag ville komma tillbaka. Länge. Jag trodde att det skulle dröja väldigt länge. I vintras började vi att prata om det och så plötsligt hade känslan ändrats, utan att jag förstod det. Jag ville tillbaka. Jag ville handla om Auchan, åkta till lekparkerna, sevärdheterna, buss, laga mat i ett kök jag aldrig lagade mat i. På något sätt blev det att maken lagade mat när vi var här nere. Han stängde in sig i köket och fick tid för sig själv. Det fortsatte när vi kom hem och pågick i ett halvår.

Nu är vi här och tar handlat på Auchan, lagat mat i köket, badat i poolen och berättat om saker vi gjorde här för sonen. Han minns. Han upplever och han njuter. Värmen är så skön och miljön rogivande. Jag trivs fortfarande på den här platsen. Jag älskar värmen som trappstegen ger, vinden som smeker huden, sonens prat med sina bilar, fåglarna som sjunger. Till och med de evigt skällande hundarna är ett glatt återhörande. Jag ska tiden till reflektion. Verkligen stanna upp och reflektera över det som varit. Här på den varma platsen ska jag reflektera och när kvällen kommer ska jag lyssna efter de nattliga ljudens intåg mot platsen där jag sitter.

Vi plockar persikor till mellanmål.

Vi plockar persikor till mellanmål.

Själens hjärta

Under någon tid av alla tider innan vi fick barnbesked läste jag, någonstans, ett förhållningssätt kring att anknytningen tar lika lång tid som den ålder barnet har. Jag tyckte då att det lät galet. Det gör jag inte längre. Jag tycker det, upp till en viss ålder, låter helt rimligt. Det låter till och med klockrent och jag känner hur okunnig och naiv jag var kring processen vi hade framför oss. Jag kan även bli trött på min förmätenhet, att tro att jag visste bättre…

För nu tror jag verkligen att sonens anknytning kommer att ta lika lång tid som hans tre och ett halvt år, som han var när vi hämtade honom. Jag har nu under två år mött hans olika stadier av anknytning och samtidigt sett hur han har vuxit både på längden och i sinnet. Han tänker anknytning lika mycket som han upplever det. Han har separationsångest lika ofta som han jobbar sig bort från mig, för att sedan med säkerhet veta att jag finns där för honom.

Idag har han varit på sin bästa kompis kalas och till en början satt han i mitt knä och såg på alla andra. Han lokaliserade alla andra mammor närvarande och sedan började han leta sig allt mer från mig. Jag försökte att stötta honom att leta sig bort från mig, för att leka med alla barnen. Så sakta kom han allt längre från mig och till slut var det full fart med lek. Det är en process och den är tudelad. Han ska känna att han har anknytningen till mig och han ska samtidigt våga stå på sina egna ben.

Sådant tar tid. Det kommer att ta ett och ett halvt år till och jag gissar att det kommer att vara många till stadier för honom att ta sig genom.  Men att tro att anknytningen skulle vara klar inom ett halvår eller år är naivt. Det är dessutom inte enbart barnet som ska anknyta. Jag har också en anknytningsprocess. Jag lär mig att bli en del av honom och han en del av mig. Det är inte en process man ska ta lätt på. Den ska få ta sin tid och man ska inte dra för hastiga slutsatser kring den.

Man ska inte heller låtsas som om tiden innan livet med barn inte funnits, för det har den, även för barnet. Om jag låtsas, som om livet började när han kom, så säger jag att mitt liv innan dess inte var något värt. Jag kan inte ge honom bilden av att ett liv på något sätt inte skulle ha någon betydelse. Nej, jag måste säga som det är och själv leva livet på det sättet. Mitt hjärta började inte slå när han kom och min själ var inte tom innan. Men, och det är ett så oerhört viktigt men, vi krockade när våra vägar möttes och hjärtat och själen har fram till nu fyllts på och svämmat över av just – dig Skrutten – och skapat ett hjärta för själen.

För oss båda

Ikväll kom frågan, som jag har väntat på i två år. Jag har inte förberett mig, för jag tror inte att det går att förbereda sig på den. Sonen har inte heller förberett sig utan plötsligt kommer undringen och han ställer den rakt ut.

”Har inte jag legat i någon mage, mamma?”

Så står jag där och han ligger i sin sackosäck och ser upp på mig. Frågan hänger mellan oss och är självklar till följd efter att vi har pratat om hur barn blir till. Han har närmat sig frågan tidigare och frågat varför han inte har legat i min mage, men följdfrågan har han hoppat över. Jag har varit beredd och inväntat honom. Men så kommer frågan och jag inser att stunden är inne. En ny person ska introduceras i hans liv.

Jag berättar att han har gjort det och jag namnger henne för honom. Han ser storögt på mig och jag förstår att hela hans värld nu långsamt kommer att vrida på sig. Han får en bild av sin bakgrund han aldrig tidigare har fått en insyn i, för hans egen förmåga att ta in det har varit begränsad. Han ser på mig och frågar vem hon är. Jag måste då säga att jag inte vet det, men att hon bar på honom i sin mage tills han var stor nog. Samtalet fortsätter och han lyssnar uppmärksamt till, vad jag tror, förmågan att ta in mer bryter det.

Men nu är hon närvarande i vårt hem och vår familj. Den kvinna, som vi bara har ett namn på, är en tydligare del av oss. Jag har inte under dessa två år hunnit skänka henne många tankar. Jag har inte haft möjligheten att bredda min verklighet så pass mycket att jag har lyckats få in henne också, men under senare tid har hon dykt upp i mina tankar. Jag kan ibland sitta på jobbet och undra exakt vad sonen gör på dagis, eller med sin pappa. Så kan jag tänka på den kvinna som under nio månader bar på min son och inse att hon inte har en aning om vart han har tagit vägen över huvud taget.

Hon vet inte vart i världen han är…

Det gör mig så oerhört ledsen. Jag blir ledsen för hennes skull. För när jag ser på honom och samtalar med honom ser jag en människa med så mycket verklighet och känsla. Detta vackra barn möter min blick i spegeln och jag kan ju se att vi är olika som dag och natt. Skulle hon stå där bredvid skulle sammanhanget vara uppenbart. Jag önskar att hon på något sätt kunde få det. Att hon kunde få veta hur det är med det barn hon bar på och sedan var tvungen att lämna bakom sig. Det barn hon fortfarande bär på genom det ärr hon har på magen.

För jag undrar hur du har det, vackra kvinna. Barnet du bar på mår bra. Jag kommer att föra samtal om dig genom hela mitt liv. Men du kommer bara att vara ett samtal och det gör mig oerhört sorgsen. För du är ju där i hans vackra ögon. Det måste du vara. Så jag önskar att jag kunde få tala om för dig att när han ser på sig själv, då ser han dig. Jag ska skydda och älska honom som ingen annan, för jag gör det för oss båda två.

Insikt på insikt

Det är mörkt utanför. Kvällen har lagt sig och sonen ligger i sin säng och försöker att somna. Han har kommit på att det inte är läskigt längre att komma gående genom bottenvåningen och använder sig av det med jämna mellanrum. För några minuter sedan kom han och sa att han hade haft en mardröm om ett monster som hade ätit upp honom. Sanningshalten i påståendet är svalt, till och med icke existerande. Men insikten att han nu känner sig så säker på sig själv, på oss och på den miljö han bor i känns så tillfredställande att jag bara ler när han kommer gående med sitt leende ansikte.

Jag kan dagligen sitta och se på honom och försöka förstå att han är här och en del av vårt liv. En stor del, som bara blir personligt större. Jag har gått från att se honom som en tillfällig lycka, till att försöka förstå att han ska vara en bestående. Sedan inser jag att känslan av bestående är högst vanskligt. Det är kopplat till en nyvunnen oro. För hur ska jag kunna garantera att vi finns kvar, att han finns kvar. Det kan jag inte. Samtidigt kan jag ju inte envist oroa mig för att jag ska slitas bort från honom och han ska växa upp utan mig.

Vi måste vara realister, men till en viss gräns. Det är bara frågan var den gränsen är uppdragen och framkallad. För jag ser den inte, men jag känner den i varje andetag. Jag vill vara en närvarande mamma och en envist skittlande, för att få honom att se och lära för livet. Han stod i kväll och läste upp namnen på en tavla på väggen samtidigt som han tog på sig pyjamasen. Jag stannade till i köket och lyssnade hur han bokstaverade sig genom namnen. Jag kan inte nog trycka på betydelsen det ger mitt liv att få se hans ta form och utvecklas.

Jag vill vara med hela vägen. Så slår det mig att vi redan går på vägen och om jag inte stannar upp och ser varje dag, som den är och ger, så kommer jag ändå att missa allt. Så nu ska jag gå ner och se om han somnat och har han inte det ska jag prata lite med honom om vanliga saker, som McQueen. Sover han ska jag viska till honom att jag älskar dagen med honom lika mycket som honom. För det hänger ihop, som livet och vägen genom det.

Nytt år och ändå inte

Då sitter jag med huset fullt i Vägsjöfors och ska fira nyår. Vi firar en kusins födelsedag och snart farmors sjuttioårsdag. Det fanns en tanke om att det skulle vara kallt och snö här, men i morse var det nio grader, barmark och känsla av vår. Det är så jag ser på nyår, egentligen. Det är ingen tid som någon annan och lika fel som alla andra. Visst, vi börjar från början igen, men samtidigt är det ju som alla andra tider. Det är bara en dag av många andra.

Sonen sitter i soffan med två av sina kusiner och spelar på en Ipad. Han känner samhörighet och gemenskap med dem och de binder mer och mer tydlig relation. Den ena kusinen är dessutom bara några dagar yngre. Det är väldigt intressant att se hur de socialt lär sig att dela och uppleva. Farmor övervakar dem med en stickning och skapar lugn och trygghet.

Året är snart slut. 2016 var året jag såg så fram emot. Jag ville starta ett år från början till slut med sonen och nu har vi haft det. Ett 2016 från första till sista dagen. Jag ser fram emot nya dagar och tider med honom. Jag ser fram emot ett år då han ska få bli ytterligare ett år äldre och skapa sig mer av sin egen personlighet. Jag ser fram emot en vår, en sommar, en höst och en ny vinter med honom.

Jag ser fram emot att höra honom kalla mig Mammy. Det är hans nya smeknamn på mig och det gör mig gladare än jag tidigare förstod. Men nu vet jag bättre. Jag lärde honom att han skulle kalla mig för mamma. Jag lärde honom att jag är den han ska se som mamma, men han har valt att göra mig till just hans, genom att kalla mig för Mammy. Så jag ser fram emot alla de gånger han kommer att ropa Mammy efter mig. Det spelar då ingen roll att det är den 31 december idag. Det är helt oviktigt. Det viktiga är tiden tillsammans, inte vilket år det är. Men ändå…

Jag vet alla de som väntar på att få ett barnbesked. Jag vet alla de som räknar dagarna tills de får resebesked. Jag vet alla de som räknar tiden till de sorger de lagt bakom sig. SÅåmed det vill jag önska er alla just det man ska göra idag.

Jag vill önska er ett gott nytt år och jag hoppas att det är vänligt mot er och att ni kan få känna er varma i själen när det når sitt slut. Så – GOTT NYTT ÅR!