Med rötter i ett minnessåll

En plats där vi skapat så mycket minnen genom att ideligen återvända under våra första veckor tillsammans. Här lärde han sig ordet mynt. Alla små bilar krävde mynt för att starta sina mekaniska rörelser. Han satt där och skrattade och följe med i rörelsen. Frågade om ljusen lyste på bilen. Skrattade.

Så är vi här igen. Han känner igen sig. Vet vilket bord vi satt vid när han åt spagetti och köttfärssås. Minns hur han gick och letade efter speciellt godis. När vi då hittar dem nu – så mycket skratt!

Auchan. Detta Auchan.

Än så länge bara härliga minnen. Roliga anekdoter omslutna av det ungerska språket. Det språk jag går och saknar i dess frånvaro.

Resan börjar

Då är vi placerade i bilen och är på väg mot Skavsta för avresa mot Ungern. Sonen sitter fram och ser på youtube. Rätt samlad, men snabbt på plats när det var dags för avfärd. Inga ”vänta lite…” denna gång.

Jag känner mig beredd. Men inte mentalt här. Ni vet när ni får såna där smockor i ansiktet med budskapet att du är en sunkig mamma? De har haglat sista tiden. Smockor som hagel.

Det är bra. Han säger vad han tycker. Kan beskriva det med välformulerade och genomtänkta meningar. Saker jag fått höra förr. Som jag tror att jag jobbar med, men ändå kvarstår.

Så jag ska ha två veckor med reflektion. Se mig själv utifrån. Från hans ögon. Vrida på min egen övertygelse om hur saker bör vara. Ska vara ibland. Är.

För det handlar ju inte enbart om saker kopplat till honom. Handlar om allt vi samlar på oss och ger utlopp för, samlat i en situation. Han är dessutom likadan. Gör på samma sätt.

Så vad betyder det? Det är det jag ska försöka ta reda på. Under veckorna i Ungern. Där allt började.

Tanken utanför

Resten av dagen för mig själv. Värmeböljan är nästan obehaglig. Bassängen har 29 grader. Svalkar knappt. Borde göra saker. Är ju min egen tid. Borde skapa något. Är ju min egen tid. Borde tänka klart alla tankar som blivit avbrutna. Är ju min egen tid.

Men nej, ser på en serie i skuggan. Lever fiktiva karaktärers liv istället.

Borde göra saker. Eller hur?

Reda i tankarna som sonen levererade igår. Tankar om återresan till Ungern. Ska ta med dem till bassängen ihop med ett paraply. Blir en skön stund att njuta av min egen tid flytande i en ring. Tänka utanför värmen, vattnet och den lätta brisen.

Sitter med en latte och egen tid på ett fik. Tänker. Ser mig omkring. Glasögon på. Glasögon av. Suddig verklighet. Glasklar.

Kvinna med lockigt hår spritar sina händer med bestämda tag. Äldre man sitter med kaffet bortglömt med blicken framför sig. två män sitter och pratar ett främmande språk, låter som de småpratar.

Ingen av dem har glasögon på. Äldre mannen har dem på brickan. Kvinnan stoppade ner dem i ett fodral. De två männen har inge synliga. Hur återspeglar deras ögon livet? Verkligheten?

Ibland tar jag av mina glasögon för att slippa se tillvaron i annat än suddiga konturer. Ibland tvingar jag på mig dem. Se människa. Se det för vad det är. Ibland undrar jag hur tiden i Ungern med en liten pojke på tre år egentligen var. Suddig? Glasklar?

Suddig. Glasklar.

Den var suddig i dess yttre periferi. Glasklar på den lilla pojken. Vi föräldrar stod båda i varandras periferi i flera veckor. Vred inte på huvudet mer än nödvändigt.

Denna gång kommer jag antagligen ha samma suddighet och glasklara fokus. Uppleva hans land genom hans ögon. Men med större medvetenhet. Kanske. Jag känner ju mig själv. Så – kanske.

Det ogreppbara nuet

Jag har oerhört svårt att varva ner. Sitta lugnt. Vara i nuet. Jobbar heltid, pluggar halvtid, regisserar, skriver… Har en god vän som ideligen utmanar mig i allt detta.

Var i nuet, Mia.

Hur går det med att vara i nuet?

Låter inte som om du stannar upp och är i nuet. Hinner du det verkligen?

Jag förstår vad hon menar. Jag förstår inte hur man gör. Jag har provat på så många saker. Sitter och läst skönlitteratur. Sitter och ser på sonen när han spelar. Stänger av podden och dricker kaffe utan att se på annat än trädgården. Försöker härma katternas utslagna look. Står och planterar om mina växter i växthuset. Ser upp i den vackra himlen. Ser hus sommarvinden drar i trädtoppar av vacker björk.

Försöker göra huvudet tomt. Tomt på de där tankarna som tar mig framåt. Fokuserar på de som håller mig kvar. I nuet.

Därför ska jag göra fler inlägg på bloggen denna sommar. Jag ska, i nuet, leta tankar att skriva om. Tankar om adoption, fertilitet, vara barn, vara vuxen… Livets stora och små funderingar.

Eller bara försöka beskriva den vackra vallmon och vad den säger mig om livet i nuet. För det gör den ju. Den är en ögonblicksbild av nuet eftersom den blommar ut under en så kort tid. Inte gå förbi. Stanna och dela stunden. I nuet.

Systrar-isch

Sonen vaknade och gick raka vägen till sitt gamingset. En del kompisar är redan uppe och igång med att spela. Han hänger snabbt på. Samtalar där jag bara hör hans del i konversationen. Men så plötsligt säger han:

– Jag måste vara lite tyst för min ena storasyster isch är här och sover fortfarande.

Ett ”isch” eftersom det inte är en storasyster som alla andra. Ett av våra gudbarn är här. En ung tjej som tillsammans med sin syster inkluderade honom som sin bror vid första mötet mellan dem. Två tjejer att se upp till och få vara liten inför.

Jag blir skönare i kroppen varje gång jag hör honom prata om sina systrar-isch. Se hur kompisar nyfiket tittar på dem när de möts. De är inte som andra systrar. De är hans. Han är ett ensambarn med systrar på distans.

Kan inte bli bättre för honom. Lyssnar efter hans bekräftelser på det och får dem när jag minst anar det.

Fick en fråga

Hur är det egentligen att ha adopterat från ett så pass rasistiskt och homofobiskt land som Ungern?

Frågan är berättigad. Det är ett land med svårigheter att inkludera. Här är det frågan om att skapa medel för att exkludera. Ett land med ett språk som har influenser av så många andra språk. Ett land som borde ha minnen från ett världskrig. Men ändå skapar politiska beslut som motsäger allt detta.

Hur är det att adoptera från Ungern?

Det är som med många andra länder, skulle jag tro. Sonen är ett tydligt exempel. Ungrare som vill adoptera vill ha blonda barn. Inte mörkhåriga. Jag ville ha ett barn som behövde mig. Oavsett utseende. Jag skulle nu gärna se ut mer som han, om det gick att välja.

Men det är svårt att veta hur hans land ska beskrivas. För han kommer ju till slut att förstå. Ska han då redan ha förstått? Omedvetet?

Vi får se nu när vi åker tillbaka. Fem år sedan sist. Ser vi en förändring? Upplever vi den? Eller blir det som sist – ungrare är trevliga och inkluderande, men vill inte prata om det där andra i landet de skäms över. För det är inte en rasistisk och homofobisk grupp av individer. Inte de vi mött.

Vi har en vana att känna oss inkluderade och välkomna. Varför? Det finns nog många svar på det. Är vi lugna så? Nej. Han har ett medborgarskap även där. Vad det kan betyda när han blir äldre behöver så klart vara högst närvarande. Och är. Men mötet med individen på parkbänken, på bussen, i landet är alltid öppenhjärtligt. Även denna sommar – hoppas vi.

Möta dem igen

I morgon tar han sommarlov. En dag in mot en lång sommar med massa tid att bara göra annat än rutiner och en massa måste. En sommar när vi åker tillbaka till Ungern igen. Återvända. Äntligen.

Så denna sommar kommer bli omvälvande på många sätt. Bara att få se honom kliva av planet, se sig omkring, lyssna, leva och vara i två veckor. Det går inte att förbereda oss.

Det kanske man inte ska…

Men att få återvända är stort för oss alla. Jag är spänd, förväntansfull, orolig, glad, stirrig… Allt i ett. Jag räknar med att kroppen kommer reagera utifrån alla minnen den bär på.

Jag ser fram mot att möta dem. Möta dem alla. Igen. Vill ni läsa om hur det blir?

Den veckan

Vi är i den veckan igen. Den veckan då allt började, nu för sju år sedan. Veckan då vi mötte, umgicks, fick vara ensamma med och till slut fick tillfällig vårdnad om – honom.

Han. Den lille killen. Minns vårt första möte. Känner den. Minns inte vad han hade på sig. Minns bara hur han såg på mig. Nyfiket och med en hand på sin fostermamma. Hur den handen sakta släppte sitt grepp och närmade sig oss. De där två skandinaverna som pratade ett konstigt språk.

Han log. Lekte. Skjutsade bilen tillbaka till oss. Jag tog av mig skorna. Spontant. Avskyr skor på sommaren. Men alla i rummet såg förvånat på mig. Särskilt han. Nakna fötter.

Nästa dag besökte vi honom och spelade fotboll. Första ordet på svenska kom. Fötterna! Nästa ord. Ficka. Sedan boll. Minns hans glädje. Hemmets torftighet.

Vi är i den veckan. Då, när allt vände. Sju år sedan. Nej, jag har inte glömt bort tiden innan. Jag tänker aldrig tänka att han alltid funnits hos oss. Jag tänker alltid räkna åren då han kom. Valde oss. Blev en del och förändrade tvåsamhet till tresamhet.

Han. Killen. Han jag från första dag kallar för Skrutten. Min skrutt.

Andas syre

Kliver ur vår tredje karantän. Denna gång är det sonen som varit sjuk i covid. Inte farligt sjuk. Mest trött och glåmig. Tappade smaken och med den för mycket av kroppsvikten. Han är benig innan. Han är benigare än någonsin nu.

Men efter fem dagar enbart andats syre inomhus sträcker han sig mot himlen och säger: Åh, vad jag har saknat det här. Livet ute.

Ser på honom och ler. Benen har vuxit igen. Håret är nyklippt. Jackan smutsig på ryggen. I handen är mobilen. Den där förlängningen av honom själv. Han är en självklarhet. En del av allting. En förutsättning för syret självt.

Om han kunde förstå hur han står som livets medelpunkt. Där han står med armar i luften och blundar. Mitt i allt. Han med för korta byxor.