När han svettas ut en adoptionsångest, som rister i hans själ. När han önskar sig bort från det som skapar känslan av utanförskap och samtidigt bara har den famnen att få tröst i. Den ambivalensen. Det skavet. Den känslan av vanmakt och skuld att ha satt honom i denna ångest.
Det lever vi i just nu. Den andas vi. Stärker oss genom, men faller under tiden. Aldrig känt mig så vilsen och skuldtung. Egoistisk. Vänder och vrider på varje ord, tystnad, rörelse… Blir bortstött. Finns där när jag får komma tillbaka. Närheten som samtidigt är orsaken.
Jag visste att det skulle komma. Men inte hur jag skulle stå i båda dörrspringorna. Den med handen. Den med ger såren. Denna skuld. Denna skuld till allt han måste ta sig genom.