Precis som han gör

Jag kan ibland undra när jag ska ta mig tiden att andas. Bara sätta mig ner och utan minsta påverkan sitta och ta djupa andetag. Jag kan ibland undra om jag har gjort det sedan vi kom hem från Ungern. Har jag verkligen andats, med fokus på att enbart göra det.

Andas.
Jag vet inte.
Inte säkert.

Sonen ställer sig ibland i duschen och bara står där. Bara låter vattenångor dela utrymmet med de andetag han tar. Han står alltid med blicken i väggen, eller i golvet, och ser bort från badrummets dörr. Han avskärmar sig. Ser antagligen med oseende blick framför sig och försvinner bort i tankar och andetag. Jag låter honom vara tills han ropar efter handduk. Då kommer jag och han ser på mig med dimmig blick. Fortfarande långt borta.

Att då möta blicken påminner mig alltid om att jag måste se till att andas. Ta djupa andetag och enbart det. Inget annat. Inget fokus. Inget medvetet närvarande. Inga bataljer eller slagverk. Bara fokusera på andetagen. Jag ser ner i hans ögon och tänker att han har en förmåga jag borde försöka att härma. Insikter som jag borde försöka efterlikna. Andetag av lugn jag borde fylla mina lungor med.

När han sedan säger; ”Det där var skönt, mamma. Det är en så bra… plats”, så inser jag att jag inte ens har hittat min plats att andas på. Men så tänker jag att det kanske är här jag tar mina djupa andetag. Här på bloggen. Men måste snabbt dra tillbaka tanken in på en djup mörk plats och börja om igen. Det handlar om att andas, inte låta tankar forcera ner genom kroppen och ut i fingrarna. Det handlar om att vara i mitt eget inre rum dit ingen annan får följa med. Det handlar om att ta sig tiden och andas syre, som bara är min egen och för mig skapt.

Jag ska hitta den platsen, den fysiska platsen, där jag kan andas. Mina andetag, oberoende av andras. Precis som han gör.

Annonser

Allt är

Jag kan ibland undra över när saker och ting i livet börjar. Det är ju egentligen en omöjlig undran. Ändå känns det mänskligt att undra. När började det jag står i? Har det ens börjat? Ibland, när jag tror att jag fått undan alla dimridåer, ser jag att det alltid börjar och alltid slutar. Sedan kommer ridån tillbaka och människans begränsningar gör sig synliga och frågan återkommer. När började det?

Denna vecka vet du säkert att de stora adoptionsorganisationerna i Norden har en vecka då de extra intensivt arbetar för att lyfta fram glädjen med att adoptera, #adoptionjoy. Veckan har en tydlig början och ett tydligt slut. Vi kan räkna timmar tills veckan är slut och bli överens om antalet. Då måste jag ju undra om allt börjar vid en adoption, i glädje, och fortgår genom hela livet? För oss alla…

Nej, har du läst min blogg under åren efter vi hämtade vår son, så vet du att jag inte tänker så. Att se på adoption enbart som glädje är endimensionellt och ger bara en del av verkligheten vi eftersträvar. Adoptionen har sin början långt innan vi kommer in i bilden som adoptivföräldrar.

Men om jag nu ska fokusera på det som gläder mig i att få ha adopterat. Om jag fokuserar på glädjen att varje morgon få känna hur sonen mornar sig i mina armar och varje kväll få känna hur hans hand sakta slappnar av i min när han somnar. Där finns glädjen så pass närvarande att jag ibland tror att jag fysiskt kan sträcka mig efter den och känna den under fingertopparna. Ibland ligger han där och pratar om allt möjligt, eller är helt tyst. Ibland kommer ord upp om hans bakgrund och sorgen den kan skapa, men orden kan även, på många sätt, skapa glädje. För närvaron av en frånvarande person, och hennes plats i våra liv, fördjupar förståelsen av det vi får uppleva tillsammans. Förhoppningsvis förstår hon, var än hon är, att hon är orsaken till vår glädje.

Krampen min son känner ibland när han vill börja om och födas i min mage blandas upp med glädjen han känner när han möter någon som heter som hans biologiska mamma, Kristina. Krampen han känner när ingen kan berätta hur han var som bäbis blandas upp med glädjen han känner när han förstår att han vid flera tillfällen valde, självmant, att se oss som sina föräldrar. Krampen han känner när han inser att han lika gärna kan flytta till en annan familj, för han ju ändå inte hör hemma någonstans, blandas upp med att han skrattande säger att han älskar mig så mycket att det killar i magen.

Jo, att adoptera är fullt av glädje. Det är det. Det är sant. Det stämmer. Men det är så mycket mer än bara glädje. För glädjen kommer med ett pris och det måste vi vara villiga att betala. Det sköna att varje kväll landa i, med hans sovande hand i min, är att priset i grund och botten handlar om min tid, mitt engagemang och min oöverträffade förmåga att visa att jag finns där, för all framtid, som barnets förälder. För när dimridån skingras där i nattlampans sken ser jag det så tydligt. Gör inte du? Inget börjar eller slutar. Allt bara är och i den insikten syns glädjen.

När jag ser det

Han vaknade med värk i benen idag. Dags att växa några centimeter till och göra det med smärta. Jag är inne i en period där allt som sker ska förklaras med metaforiska uttryck. Kaffekoppen är en metafor för…
Den ofullständiga satsen är en metafor för…
Ett papper som flyger förbi på den grusade gången är en metafor för…
Tangenterna på datorn är en metafor för…

Sonens värk i benen är en metafor. Men för vad?

Allt ska förklaras med metaforer, för i vissa skeden i livet förstår jag situationer enbart genom att belysa dem med andra. Det där stolpskottet är så mycket mer än en stolpe, en fotboll och en missad spark. Det kan vara just det, men ska livet förstås behöver det betyda så mycket mer. För utanför fotbollsplanen kan en missad spark vara en vinnande träff, för bollen får egentligen inte gå i mål.

För hade bollen en gång i tiden gått i mål, av alla de försök som vi gjorde, då hade inte det barn varit som nu är. Det betyder inte att just det barnet skulle blivit. Det finns inget som säger något om vad som ska bli, eller inte bli. Eller borde bli. Eller måste bli. Det som finns är att det mesta är orättvist. Det kan vi vara säkra på. Du hittar alltid något att spegla dig i som återger orättvisan. Men, återigen, vad är det som säger att vi ska få spegla oss i rättvisa?

Det är ett mänskligt felande att tro att livet är rättvist. Livet är en metafor och det är genom den vi kan få det begripligt. Vad min metafor säger mig? Det vet jag inte ännu. Men i perioder är det egentligen den största tanken jag bär på. Oförståelsen för det som borde spegla sig så tydligt, om jag bara ser bortom spegelbilden. För metaforens betydelse ligger där bak i skuggorna, där i det ofokuserade, där i det minsta, och väntar på att få bli synligt. Kanske väntar på att jag ska vara redo att se det.

Jag vet inte, men jag står framför min metaforiska spegel och funderar på vad jag ser. För svaret finns ju där, men metaforernas svindlande egenskaper är för många, än så länge. Men när jag ser dem, då ska du få veta.

Känslan ner i branten

Ibland kan jag förvånas över sonens förmåga att uttrycka upplevelserna av vad han känner. Jag hämtade honom hos farmor och farfar i veckan och på väg hem sa han plötsligt att han kände något i kroppen, som kändes jobbigt. Det var en känsla som inte gick att beskriva, som gjorde honom ledsen. ”Ibland kan man bara känna och inte säga vad det är. Det bara känns.”

Vi pratade om känslor och hur de kan påverka en och varför de gör det. Att de har ett syfte, som ingen annan del av kroppen. De ska få oss att känna, om det så är jobbiga eller roliga känslor. ”Men det blir ju så jobbigt när man inte kan prata om dem, för då blir man så ensam. Då blir det ännu jobbigare känslor.”

Vi kom fram till att det var svårt att prata om det han kände, men att det var skönt att vi båda visste om att det kändes. Han insåg att det var bra att vi skulle åka iväg och åka lite slalom i några dagar. ”För då hinner man inte känna och tänka på det. Jag måste koncentrera mig på att åka slalom och det tycker jag är så roligt.”

Nu sitter vi här på vår slalom-semester och har med oss våra två gudbarn. De har roligt ihop och skrattar sig genom dagen. I detta nu sitter den äldsta tjejen och räknar matte, den yngre sitter i deras egna sovrum och får lite tid för sig själv och sonen sitter i soffan bredvid sin pappa och spelar på sin Ipad. Jag kikar lite på honom ibland och funderar på om de där känslorna finns kvar, eller om han för tillfället har plockat undan dem.

Att jag dessutom hamnade bredvid en familj från Ungern, vid väggen i solen nedanför backen, måste på något sätt vara en slump som påminner om mening. Jag drack en varm choklad och de åt typiska svenska kanelbullar. Språket for över området och skapade så sköna vibrationer. Jag tilltalade dem och mamman i familjen blev så glad att jag visste att det var ungerska de talade. Vi bytte några ord och hon reagerade med förvåning att vi hade adopterat från hennes hemland.

På väg upp i stolsliften talade jag om för sonen att det var ungrare här och åkte. Han log förvånat och såg sig omkring. ”Kommer de hit till Sverige? Det är inte bara vi som kommer dit?” Han såg sig omkring igen och sedan insåg han att ”Det skulle vara roligt om jag också träffade dem och de fick se att jag kan åka i röd backe nu…” Men vi träffade inte på dem igen. Kanske de finns på plats i morgon med och vi kan se om jag kan peka ut dem för honom då.

Jag hoppas att han återkommer med de där känslorna när vi kommer hem och kan reda ut dem åt honom. Eller i alla fall dela dem. Ibland kan jag reagera på att han plötsligt säger att han känner saker, men inte pratar om dem, eftersom jag upplever det som att han pratar om allt. Men ibland behöver de kanske mogna och ta form? Jag vet inte. Jag är bara beredd på att få dem åter in i ett samtal med honom. Men först ska han få åka lite med röd backe. Att se honom komma ner från branten utan att ha ramlat är att se honom växa. Hans lycka uttrycks i hela kroppen och vidare i det tjutet som följer vidare ner i nästa brant.

 

Jag ska vara det ändå

Ibland ska sonen flytta. Det händer lite då och då och med olika kraft. Ibland blir han bara irriterad och hotar, ibland är han sur på att han inte får som han vill, men ibland kan han argumentera på det mest rationella sätt. Under en period skulle han flytta varje kväll när det var dags att sova, eftersom han nu insett att han inte kommer att få ett syskon. Hans sorg över att inte få ett syskon går ner på djupet och är i perioder omfattande. Han låg under täcket och förstod att han skulle bli ett ensambarn och grät. ”Jag kommer aldrig blir lycklig, mamma.” och det självklara valet är att flytta till någon där han kan få ett syskon. ”För annars kommer jag att vara så här olycklig hela livet. Det kan jag inte vara.”

Det är rationellt. Det är genomtänkt. Det är vad det borde vara. Jag vill att han ska vara så rationell i många sammanhang i livet. Han förtydligade planen till och med genom att jag skulle flytta med. Då skulle han få allt han ville ha. Hur för man då samtalet vidare, för det är helt rationellt. Det är en plan som ser helt gångbar ut, men samtidigt är så omöjlig att genomföra. Jag till på något sätt få honom att tänka rationellt och lösningsfokuserat och det är vad han gör här. Han försöker att se bortom sin känsla och intellektuellt lösa dilemmat. Men ändå, det blir så ogenomförbart.

Så sitter man, när han väl har somnat, och tänker på hans eventuella syskon. För ibland måste man ändå fråga sig om saknaden av syskon hos honom beror på att de finns där ute. Då måste ju även frågan ställas; Är de med hans biologiska mamma?

En vacker dag kommer just den tanken slå även honom och då vill jag vara förberedd. Nej, det går ju så klart inte. Men jag ska vara det ändå.

Bredvid mig

En gång i tiden hade jag någon sorts illusion om att man skapar sig en enighet med sitt barn, som inte går utanför sig själv. Jag trodde att man hamnade i någon sorts symbios med sina biologiska barn, som bara blir genom att man har burit dem. Man blir på något sätt ett med sina barn. Eller kanske det var tvärt om, jag tänkte. Barnet kommer att bli ett med mig. Gemensamt skapar man ett liv och den lilla individen skapar band som stannar kvar i enigheten. Man är en och samma. Så när jag insåg att jag inte skulle få bära något barn, utan att någon annan skulle få göra det, trodde jag att symbiosen inte skulle bli. Att den skulle utebli och istället skulle någon annan sorts enighet skapas. Så fel jag hade.

Man skapar inte en symbios med sina barn, varken de är biologiska eller inte. Barnet är sin egen och skapar sig sitt eget i relation till sina föräldrar. Ett mål med relationen kan inte vara att skapa en enighet som definieras som en. Målet måste vara att skapa en enighet som definieras som två. För förr eller senare ska barnet klara sig själv och bli sin egen. Hur skulle det gå, om jag ser en del av mig själv som bundet till barnet? Hur ska barnet klara av att vara sin egen, om den känner sig bunden till sin mamma?

Vi är som två avatarer i ett interaktivt tv-spel. Vi finns i samma värld, men tv-skärmen delas upp i två delar, för att vi ska kunna agera var för sig. Övriga relationer i livet befinner sig i den där världen, motsvarande samhället. Den stora skillnaden är bara att sittande i soffan kan vi gemensamt bygga strategier för vårt agerade i världen. Vi kan planera, definiera, argumentera, skapa tillsammans, vara olika bra på olika saker. Vi kan till och med byta konsoller för att spela på varandras planhalvor, medvetna om att vi är där av ett specifikt syfte. Men vi kommer aldrig från att vi är två individer med varsin konsol.

Jag tror att det är därför jag gärna sitter och spelar med honom i hans tv-spel. Jag kan bygga hus i Minecraft och vi har samma förutsättningar för att agera. Ingen är mer ansvarig än den andra. Det finns inget i samspelet som säger att jag sitter inne med kunskapen. Det är snarare så att han gör det och lär mig och genom det blir vår relation tydlig att prata om, samtidigt som vi spelar. Det är som han själv uttryckte det;

”Här inne är det jag som kan mest och där ute är det du som kan. Du lär ju mig hur man ska tänka där ute, då ska jag lära dig hur man tänker här inne.”

Hur jag kunde tro att ett barn som tillhör nästa generation skulle vara i symbios med mig visar bara på naivitet. Hans liv måste vara hans eget och jag får gå bredvid, så nära och så långt ifrån det går, och bara leva bredvid honom. Jag får bara gå där och förbereda honom  på att livet inte går att förbereda, men med rätt verktyg kommer han att ordna upp det mesta. Insikten att dilemman inte alltid kan lösas, bara hanteras, har följt oss och kommer följa oss. För den insiken hade jag gärna haft själv så mycket tidigare. Att få barn att tro att de kan uppnå vad som helst utan att mer än önska sig det, är att gå med osanning och fegt.

Jag ska verkligen inte fega ur och visa upp någon värld av utopier, som sakta kommer att raseras för honom. Nej, vi får sakta bygga upp från grunden och skapa insikter allt efter som han mognar och blir äldre. Han har många redan för sin ålder och fler kommer han att få. Mina insikter om allt han har framför sig skapar trasiga nätter. Mina insikter att han inte ska handskas med dem alla på en gång ger lugnande dagar. För vi är ju inte i symbios, han och jag. Jag kan inte bära det åt honom. Han står på sina egna ben och det är där han ska vara. Bredvid mig.

Ordet är mer konkret

Jag bär honom så ofta jag kan.
Jag bär inte runt på honom.
Jag bär honom.
När jag började bära på honom var det för att han var liten. För att det stod i alla böcker att man skulle bära så mycket som möjligt.
Anknytning innebar att bära.
Överallt.
Jag bar.
Axlarna krånglade.
Jag bar vidare.

Jag bär fortfarande, men inte för att bära omkring. Han är för stor nu för att bäras omkring. Men jag bär för att känna hur han lägger in händerna mellan oss, lägger huvudet på min axel och andas ut. Känna hur fötterna når ner till mina knän. Hur han måste böja på ryggen för att nå ner till min axel. Känna hans händer mellan våra hjärtan och skapa närhet.

Jag kommer att bära honom så länge jag förmår och han vill. Någonstans läste jag att anknytningen tar lika lång tid som den ålder barnet har när man rycker upp dem från det vana, oavsett hur det vana ser ut, och går därifrån. Han var tre år och fyra månader. Vi har nu haft honom i tre år och nio månader. Vi har nu gått över den magiska gränsen vi pratade om första veckorna vi fick vara i hans liv. Vi är där. Jag bär på honom, som då, men med annat syfte.

Nu bär jag på honom för att få den stunden då orden inte behövs. Då närheten är det enda som talar. Kallifatides säger att ”ordet är mer konkret än livet”. Läs det igen. Fundera på vad det betyder. Jag tänker ofta på det. Ordets konkreta förmåga och livets oförmåga. Orden mellan oss, där han och jag står tysta mitt i livet, med två fötter svävande i rymden, är det mest konkreta jag kan uppleva. Det är livet, utan ord, men ändå så konkret. Men bara där och då. När jag väl släpper ner honom tar det andra citatet över, som nu börjat att följa mig; ”I grund och botten finns ett dilemma, som aldrig kan lösas, bara hanteras”.

Men där och då, med honom i min famn, finns inga dilemman. Så jag lyfter upp honom igen och han letar in sin händer mellan oss.