Jag sitter här och undrar hur denna pandemi kommer att påverka sonen, och alla andra barn som växer upp med detta, vidare in i tonåren och vuxenlivet. Vi har alla haft covid i familjen och bara maken var riktigt dålig. Jag hade en känsla av influensa och sonen inga symptom alls. Men att leva under en pandemi måste påverka oss, på sikt. Oron att inte förstå vad det innebär är påfrestande. Särskilt nu när fullt vaccinerade personer i vår bekantskapskrets insjuknar.
Det slutsatser man drar om att hundra tusen barn kommer att insjukna under hösten och en procent av dem kommer att hamna på sjukhus är ingen rolig läsning. Det är nog svårt att växa upp i den värld vi har skapt för dem. Att också behöva handskas med pandemin och det som ligger i dess kölvatten.
Hur pratar man med sina barn om allt från pandemier och våldsgärningar i världen till kompisen som säger att tröjan inte är snygg. För den där tröjan sonen har på sig, som inte anses var snygg, säger mig att det inte finns några spärrar för vad man inte ska säga till en medmänniska.
”Jag har köpt ett ny tangentbord! Det byter färger när man spelar. Tycker du det är snyggt?”
”Nej, det gör jag inte. Jag skulle aldrig köpa en sån.”
När hände det? När valde vi att låta våra barn uppträda på det sättet. Hur ska vi få dem att förstå att man inte säger så. Att man eventuellt får tänka så, men det finns ingen anledning att säga det. Vad i en vardag är det som gör att de anser att de kan säga precis vad som helst till en annan människa och att det ska vara okej? För jag måste föra dessa samtal med min son dagligen. Plötsligt ska han göra en film om en youtuber som han inte tycker är bra och bara berätta om varför han är så dålig.
Men vad i mitt sätt att vara på, mina försöka att skapa inställningen av respekt och omtanke mot andra, är det som gör att han tycker att det är fullt rimligt att göra en film där det bara ska talas illa om en annan person? Bara i syfte att dissa en annan människa! Men det är ju helt obegripligt! Så obegripligt så jag måste gå undan för att tänka ut hur jag ska förklara för honom varför han inte får det. Hur har jag kunnat misslyckas med att få honom att förstå att man kan tycka och tänka negativa, ibland rent elaka, tankar om andra utan att det framförs. I en film. På social medier.
Ibland, när jag har riktigt dåliga dagar, så undrar jag hur jag ska kunna ge honom förutsättningarna han behöver när han ska ut i livet på egna ben. Hur ska jag, som ibland har svårt att få bukt på mig själv, kunna ge honom det han behöver. Adoption är en självisk handling av en självisk människa. Så hur ska själviskhet kunna hjälpa mig att få honom att förstå och stå emot det som slängs framför hans fötter? Nej, lösningen är inte att tvinga bort honom från social medier. Lösningen är inte att ta bort mobilen, begränsa användandet av iPad, säga att han får spela en timme om dagen, tvinga honom att ta en cykeltur. Det hör du ju själv. Hur skulle det vara en lösning? Det är lika korkat som att lösningen på övervikt är att förbjuda mat. Det är bara symptomen på något annat.
Nej, jag kan inte ta honom bort från det som kommer att vara en del av hans liv. Jag måste ge honom redskapen att handskas med det. Men inte idag. Idag är en sådan dag då jag bara inte är rimlig ett försöka… Idag ska jag bara fråga honom vad dagen har lärt honom som han inte visste när han vaknade. Så får vi se i morgon.
Tresamhet 