Då står jag vid Budapest flygplats och är klar för hemfärd. Om man nu någonsin blir klar med något. Jag blir mer och mer på det klara med att man inte blir det. Livet väljer och det verkar ideligen välja vidare. Men nu ör två veckor avklarade och vi är redo att lämna Ungern för denna gång. Återbesöket är redan under planering och det kanske inte behöver skrivas mer på detta inlägg med tanke på det. Kanske ni förstår allt bara genom att vi planerar nästa resa.
Men jag tror inte att jag själv förstår. Veckorna har varit perfekta. Faktiskt. Det är inget som strulat eller bråkat med oss mer än det som ska göra det. Vi har haft väder som bjudit på sig och sonen har varit på ideligen gott humör. Det är knappt möjligt, men så är det. Reflektionen har varit total och ingenting. Den kommer fortsätta hemmavid och in i hösten.
Men bara att få nya minnen från denna plats och göra nya saker blandat med de vi gjorde sist har verkligen givit oss en ny skjuts. Sonen har fått upptäcka att han är lite ungersk och lite svensk. Att han kommer sakna Sverige när han är här, och tvärt om. Jag har också en mer känsla för landet efter denna resa och har kunnat ta in det mycket mer. Vi har även byggt ut vårt vokabulär med fler ungerska ord.
Så stående här på flygplatsen med folk farande omkring mig är min reflektion given. Det var behövligt att komma hit och det gav mer smak av saknad än jag kunde hoppas på.
Tresamhet 